Skarastadgan
År 1335 utfärdar kung Magnus Eriksson den så kallade Skarastadgan. Här framgår det att ingen som har blivit född av kristna föräldrar ska kunna bli träl i Västergötlands och Värmlands lagsagor. Därmed blev de slavar som då levde här troligtvis de sista slavarna i nuvarande Sverige. Redan när stadgan skrevs hade många slavar frigetts. Traditionen med trälar i Sverige sträckte sig tillbaka flera århundraden innan 1335 och har lämnat spår både i det skriftliga och arkeologiska materialet. Bland annat tolkar man personer som fått följa med härskare i graven som slavar.
Fortet på Guldkusten
Därmed kunde man tro att slaveriet var slut för svensk del. Så var det inte. Bruksägaren och köpmannen Louis De Geer lät år 1646 sitt skepp St. Jacob segla ner till Nigeria. Där införskaffade man sig bland annat slavar och elfenben. Sedan seglade man över Atlanten till Barbados där man sålde sin last. Köparna var plantageägare från England. Besättningen fyllde sina lastutrymmen med socker som de sedan kunde sälja när de kom tillbaka till Europa.
Tack vare den lönsamma resan började drottning Kristina stödja verksamheten. De Geer kunde utöka handeln och köpte två skepp för fortsatt handel. Snart bildades också Svenska Afrikakompaniet, ledd av kompanihandlaren Henrich Carlof från Tyskland. 1650 införskaffades Cabo Corso i nuvarande Gahna, vilket blev bas för den fortsatte expansionen längs Guldkusten. Ganska snart fick Henrich Carlof mot sin vilja lämna över styret av basen till schweizaren Isaac Mivilla. Han uppförde fortet Carolusburg i Cabo Corso. Det finns fortfarande kvar, ombyggt, under namnet Cape Coast Castle.
Slavhandel med Portugal
Från början handlade man främst med bland annat tyg, guld, socker, järn och elfenben. Men man blev med tiden allt mer intresserad av de stora förtjänsterna som fanns inom slavhandeln. Ett problem för svenskarna var dock att de inte hade några egna kolonier med behov av slavar. Istället riktade man in sig på São Tomé, en ö utanför Afrikas kust med portugisiska sockerplantager. Portugal var från början skeptiska till att låta svenskarna sälja slavar dit, men behovet var större än de själva kunde tillgodose. Samtidigt fick svenskarna rabatt på sockret från ön.
Man ville också börja sälja slavar över Atlanten, till de spanska kolonierna. Detta gick de inte med på, så istället inledde svenskarna samtal med Nederländerna. Det var ju också härifrån släkten De Geer kom, vilket troligtvis underlättade förhandlingarna. Man fick till ett avtal där Sverige skulle frakta uppemot 600 slavar till den nederländska kolonin Curaçao i Västindien. Det gjorde man också, med god förtjänst.
Strax därefter kom dock handeln vid Cabo Corso att få ett abrupt slut för svensk del. Kriget mellan Sverige och Danmark kom emellan. Henrich Carlof var missnöjd med att ha förlorat ledarskapet över Cabo Corso och bytte därför sida. Han lyckades snabbt erövra Carlusburg och de andra svenska områdena och kom över stora värden. Vid freden i Roskilde bestämdes det att Sverige skulle återfå Carlusburg och med hjälp av allierade afrikanska krigare lyckades man återta fortet. Någon omfattande verksamhet tog man dock inte upp igen, och fortet hamnade så småningom i Englands händer.
En egen koloni
Svensk slavhandel var dock inte slut för det. Under ett besök i Paris 1784 slöts ett avtal mellan Gustav III och Frankrike. Mot att fransmännen skulle få utnyttja hamnen i Göteborg fick Sverige ön Saint Barthélemy, omkring 30 mil öster om Puerto Rico. Ön var liten och saknade till stor del tillgång på rent vatten, men hade å andra sidan en väl skyddad hamn. Svenskarna grundade staden Gustavia, givetvis namngiven efter kungen, en frihamn och kyrkan Sophia Magdalena, namngiven efter drottningen.
På bara ett par år ökade befolkningen från drygt 700 till nära tusen fler. Omkring år 1800 bodde det 5000 invånare i Gustavia, vilket gjorde den till en av Sveriges största städer. Omkring hälften av befolkningen var slavar.
Kungens aktiebolag
Kungen ansåg att det bästa sättet att utnyttja öns läge var att importera och sälja vidare slavar. Tillsammans med flera kompanjoner bildade han aktiebolaget Västindiska kompaniet 1786. De fick monopol på handeln via Saint Barthélemy. Mot att de tog över öns styre fick de behålla 75% av dess inkomster. Slavarna kom framför allt från Västafrika och skickades från de europeiska handelsstationerna på Guldkusten. Någon mer omfattade slavhandel i kompaniets namn blev det dock aldrig, trots en del storslagna planer. Samtidigt var det många handelsmän på ön som bedrev handel med slavar privat.
Det fanns också ett utarbetat regelverk över hur slavar och andra mörkhyade fick behandlas och vilka rättigheter de hade. Slavägaren själv kunde utdela straff så ofta som de ansåg att det behövdes. Det handlade ofta om att kedja eller piska slvarna. Men som mest fick de utdela 29 piskrapp, och inte heller tortera eller vrida några lemmar ur led på sina slavar. Om man ansåg att slavarna behövde hårdare straff fick man lämna över dem till myndigheterna. Brännmärkning eller avrättning var då ett vanligt straff. Slavarna var också hårt reglerade. De fick inte samlas i grupp och de hade utegångsförbud på kvällarna. Även fria mörkhyade personer var begränsade på ön.
Kritik mot slaveriet
Trots att kungen själv stod bakom saknades inte kritik mot slavhandel. En av krikerna var Carl Bernhard Wadström, som hade rest i Afrika 1786 för att sondera möjligheterna att starta en svensk koloni där. På plats blev han chockad över att se hur slavhandel gick till. Enligt honom var det européerna som orsakade svält och krig i Afrika. De mutade härskarna och mördade och bedrog. Han skrev i sin reseberättelse:
Huru många tusen människor, Svarta och Hvita, måste icke med sitt liv betala upprätthållandet af de Västindiska sockerplanteringarne. Vi kunna icke taga ett stycke socker i munnen, som inte är färgadt med menniskoblod och kostar tusen tårar.
Wadströms idé var att skapa kolonier där alla var fria och jämställda.
Slutet för svensk kolonialmakt
Med tiden blev kritiken hårdare mot slavhandel och flera länder beslutade om förbud. Under franska revolutionen förbjöds slaveri i franska kolonier, men under Napoleontiden återinfördes slaveriet. Förbud mot själva handeln drevs speciellt hårt i Storbritannien, men Danmark var först med att införa ett förbud år 1803. Efter att också Storbritannien gjorde det minskade slavhandeln mellan Afrika och Amerika markant. I Sverige kom ett officiellt fördömande mot slavhandel med nya slavar 1813. Ett mer slutgiltigt beslut fattades först 1830, då det blev helt förbjudet att föra slavar till Saint Barthélemy.
Men att förbjuda handeln var en sak, ägandet var något annat. Och det skulle längre tid. Först 1833 kom beslutet i Storbritanniens parlament att slaveriet helt skulle upphöra i alla deras kolonier, bortsett från Asien. I Sverige fattades ett liknande beslut 1845. Två år senare upphörde allt slaveri på Saint Barthélemy, vilket firades med kanonskott. Staten fick ersätta slavägarna med omkring 230 riksdaler per friköpt slav.
Eftersom den stora poängen med att inneha Saint Barthélemy därmed försvann valde man också att sälja tillbaka ön till fransmännen. Det skedde år 1878 och därmed var Sveriges tid som kolonialmakt över.
Läs mer:
Slaveriets historia av Dick Harrison (2015)
Sveriges historia 1721-1830 av Elisabeth Mansén (2011)
