Kris i bostadsfrågan
Liksom nu fanns det en ständigt pågående bostadskris i Sverige under 1900-talets första hälft. 1800-talets effektivisering av jordbruket gjorde att landsbygden inte hade lika stort behov av arbetskraft. Det hade däremot de framväxande industrierna i städerna. Redan från början var det stor brist på bostäder och de som fanns att få tag på var ofta i dåligt skick och dyra. Samtidigt undvek politikerna att blanda sig i bostadsbyggandet. De ville, som de hävdade, undvika att störa den fria marknaden. Privata byggherrar hotade dessutom med att helt sluta bygga bostäder om staten och kommuner började blanda sig i. Förhoppningen var att marknaden skulle lösa krisen. Det var dock långt ifrån vad som hände.
I och med första världskriget pressades byggkostnaderna upp. På grund av de ökade hyrorna bestämde sig staten för att för första gången ingripa på bostadsmarknaden. Man införde hyresregleringar. Men eftersom man fruktade att det skulle leda till mindre lönsamhet för bostadsbyggare införde man samtidigt förmånliga statliga lån. Vid samma tid började också en del städer att ingripa. I till exempel Göteborg började staden i egen regi bygga bostäder år 1915. Det var två olika typer av bostäder som uppfördes. Dels handlade det om mönsterbostäder, som visserligen var små men välutrustade. Dels var det nödbostäder som skulle lösa det mest akuta behovet, men det var allt för stort.
1923 avskaffade dåvarande högerregering både hyresregleringen och bostadslånen. Hyrorna ökade därmed kraftigt, vilket gjorde att många inte hade råd att bo kvar i sina lägenheter. Återigen sattes hela tilltron att lösa bostadsbristen till marknaden. Även om bostadsbyggandet ökade saknades fortfarande boenden för människor med små inkomster. Ytterligare ett problem var att landet drabbades av en djup industrikris i början av 1930-talet. Plötsligt hade många arbetare inte något arbete att gå till.
Hygieniska bostäder
Men det var inte bara bostadsbristen som de styrande såg som ett problem med den allt större arbetarbefolkningen. Arbetarna ansågs nämligen inte tillhöra en lika sofistikerad kultur som resten av stadsbefolkningen. Kriminalitet och utanförskap var mer förekommande hos arbetare än andra och högre klasser och politiker var rädda för att en påstådd moralisk dekadens skulle spridas allt mer. Likheter mellan hur dåtidens arbetare beskrevs och dagens invandrare beskrivs blir emellanåt övertydliga. Men istället för integration, som i dag ses som lösningen på alla problem, experimenterade dåtidens styrande med hygienism. Genom att applicera en hygienisk aspekt på bostäder kunde man slå två flugor i en smäll: både lösa bostadsbristen och uppfostra arbetarna till att bli skötsamma medborgare.
Bostadshygienismen innebar att man såg på bostaden som ett socialt korrigerande verktyg. Genom att förbättra bostadens utformning och miljö trodde man att man också kunde påverka arbetarnas beteende. Därmed kunde man också motverka spridandet av farlig politisk organisation, omoraliskt beteende och sjukdomar. Ett av de värsta otygen ansåg man vara när vuxna människor av olika kön som inte var gifta bodde ihop. Det menade man kunde leda till asocialt beteende, psykisk och moralisk ohälsa och incest.
Detta var inte bara ett borgerligt program. Även många socialister tog upp de hygiensika idéerna. Med goda bostäder hoppades de att moralen skulle öka och att klasshaten och radikaliseringen skulle minska. Uno Åhrén, som var funktionalismens kanske främste påhejare, och Gunnar Myrdal, sedermera handelsminister, fick 1933 i uppdrag av staten att utreda Sveriges bostadsbrist. I utredningen skriver de bland annat:
Sunda bostadsförhållanden utgör en nödvändig betingelse för kroppslig och andlig hälsa hos ett folk. Om ej de breda folklagren givas möjlighet att bo i goda och tillräckliga bostäder bli alla ansträngningar att fysiskt, intellektuellt och moraliskt höja vårt folks standard i stor utsträckning vanmäktiga.
En statlig bostadspolitik
Under 1930-talet, då socialdemokraterna hade makten i landet, började en helt ny bostadspolitik växa fram, bland annat med Åhrén och Myrdal vid rodret. Nu skulle staten bidra med subventioner, bostadslån och hyresbidrag. Samtidigt skulle landets städer upplåta tomter och stå för en del av kostnaden. Bostadsbyggandet skulle ske i kommuners, stiftelsers eller allmännyttiga bolags regi. Politiken genomsyrades av bostadshygienismen. Att fråga någon bostadslös hur de ville bo fanns inte på kartan. Istället var det de styrandes ideal som skulle bestämma hur bostäderna skulle ta form. Trots att bostadsbyggandet kom igång hade Sverige Europas näst högst trångboddhet under tiden för andra världskriget.
Den statliga inblandningen fortsatte därför. Bostadsstandarden skulle höjas för alla samtidigt som man ville att trångboddheten skulle upphöra. Genom subventioner ville staten att 60 000 bostäder om året skulle byggas. Eftersom kriget innebar en valutakris i Sverige minskade ambitionerna och staten använde istället pengarna till att stödja exportmarknaden.
Trots det började så småningom allt större projekt att ta form. Satellitstadsdelar började växa upp kring städerna. På 1960- och 1970-talet genomdrev också staten det så kallade miljonprogramet, där en miljon bostäder byggdes på tio års tid. En stor del av städernas befolkning fick bostäder i stadsdelar långt ifrån centrumen. Samtidigt som bostadsbristen faktiskt kan sägas ha ordnats med denna lösning förstärkte den ett annat problem: segregationen.
Grannskapets sociala enhet
I stort sett alla stora politiska beslut under den här tiden av bostadskris förvärrade segregationen. Att ta bort hyresregleringar gjorde att låginkomsttagare inte hade råd att bo kvar i centrala delar av städerna. Och det socialdemokratiska bostadsprojektet medförde att arbetarnas bostäder uppfördes lång ifrån centrumen. Detta trots att politiker och stadsplanerare både då och i dag har menat sig motverka allt för enhetliga områden ur ett socioekonomiskt perspektiv.
Uno Åhrén exempelvis menade att allt för stor segregation skulle göda klasshat och att för hög koncentration av arbetare skulle göra det svårare att disciplinera dem. Samtidigt menade han att det fanns poänger med segregation, dels kunde arbetarna bo nära fabrikerna, dels kunde grannskapet fungera mer som en social enhet. Hur som helst ledde både högerns tro på marknadens krafter, liksom socialdemokratins subventioner för kategoriboende för fattiga just till en ökad segregation. Hela tiden har fattiga människor fått lämna stadens centrum för allt mer perifera områden. I stor utsträckning har inte den processen upphört än.
Läs mer:
Thomas Hjelts artikel ”Kris i bostadsfrågan” i Berättelser från Gamlestaden (2015)
