Ett kungligt bröllop
Historien börjar i Pfalzgrevskapet vid Rhen i det Tysk-romerska riket, där Fredrik V var som kurfurste. Denna titel var bortsett från kejsare landets högsta, och endast sju personer bar den. Utöver att vara ansvarig för sitt respektive landområde innebar titeln att man hade rösträtt vid kejsarvalen. Fredriks företrädare och far, Fredrik IV, hade haft storpolitiska ambitioner när det gällde hans barns äkta hälfter. Som protestant i ett övervägande katolskt rike var det också bland protestanter han letade blivande makar. Bland annat hade han tänkt sig Gustav II Adolf åt sin ena dotter, men det misslyckades.
Det var därför naturligt att Fredrik V valde att gifta sig med Elisabet Stuart, dotter till den mäktigaste protestantiska kungen i Europa, Jakob I/VI av England, Irland och Skottland. När Fredrik kom till England 1612 var det mesta redan klart inför bröllopet, trots att de två tonåringarna inte hade träffat varandra. Deras stundande bröllop blev vida omtalat och uppmärksammat av samtiden. De två verkar ha fattat tycke för varandra och bröllopet hölls i London på det romantiska datumet 14 februari.
Nysydda flaggor
Till bröllopet hade Fredrik med sig sex trumpetare från Tyskland. De var klädda i röd sammet och spelade i silvertrumpeter. På varje trumpet hängde en fana speciellt uppsydd till detta tillfälle, i blått siden, broderad med trådar i silver och guld. I mitten fanns tre sköldar med det kurpfalziska vapnet. Det bestod av ett lejon, ett snedrutfält och ett riksvapen omgivet av två motstående lejon. Runt detta stod den gammelfranska frasen ”Honi soit qvi mal y pense”, ungefär ”skam den, som tycker illa därom”. Det är mottot för den engelska Strumpebandsorden, som Fredrik blev invald i innan bröllopet.
Efter bröllopet färdades det nygifta paret till Fredriks hem i Heidelberg, där han genast började bygga ut sitt slott, så att det bättre skulle passa en engelsk prinsessa. Under en tid såg det onekligen ljust ut för den unge kurfursten och han blev också lovordad av den tysk-romerska kejsaren för sin lojalitet.
Religiösa konflikter i Böhmen
Men mörka moln började bildas över den europeiska kontinenten och konflikten mellan protestanter och katoliker skulle snart leda in i ett förödande krig. Böhmen i nuvarande Tjeckien hade något av en särställning i det Tysk-romerska riket. De hade nämligen en egen kung, en titel som dock under lång tid innehafts av den tysk-romerska kejsaren. Många i Böhmen var husiter, namngivna efter den tidiga reformatorn Jan Hus, vilket innebar att de var protestanter. Därmed fanns det också en religiös motsättning mellan dem och katolikerna, som både kejsaren och majoriteten av det tysk-romerska folket var.
Böhmerna hade visserligen blivit lovade sin religiösa frihet. Men år 1617 blev blivande Ferdinand II vald till efterträdare på både den kejserliga och den böhmiska tronen. Han var känd för sin starka katolska övertygelse och böhmerna tvivlade på att han skulle hålla löftet om religionsfrihet. Saken blev inte bättre av att de genast blev beordrade att sluta bygga protestantiska kyrkor på mark som ansågs tillhöra katolska prästerskapet. Protestantiska adelsmän menade att detta var ett brott mot religionsfriheten och anklagade och dömde därför två kejserliga guvernörer. Straffet blev defenstration, det vill säga att bli utkastad genom ett fönster i Pragborgen. Trots att det var ett fall på 15 meter överlevde faktiskt båda två. Om det var tack vare änglar eller att de landade i en dynghög beror på vilken sida som återgav händelsen. Det böhmiska upproret mot den tysk-romerska kejsaren var därmed i full gång.
Rustning inför krig
Båda sidorna började nu samla allierade för den oundvikliga konfrontation som skulle ske. Böhmernas intresse växte för Fredrik V, som hade mäktiga vänner, även om han till skillnad från många böhmer var kalvinist och inte husit. Inte nog med att hans svärfar styrde Brittiska öarna, han var även ledare av den Evangeliska unionen. Unionen var en protestantisk grupp som grundats av hans pappa och som samlade många mäktiga protestanter inom det Tysk-romerska riket. 26 augusti 1619 blev Fredrik vald till Böhmens kung.
Problemet för Fredrik och Böhmen var bara att vare sig Evangeliska unionen, Englands kung eller andra mäktiga protestantiska ledare stödde utnämnandet av honom till kung. Böhmen hade redan tidigare valt Ferdinand, och det menade många var ett val som inte gick att dra tillbaka. Dessutom fruktade många att valet av Fredrik som kung skulle leda till ett europeiskt storkrig. Farhågorna visade sig stämma och i dag betraktas denna konflikt som starten på Trettioåriga kriget, ett av europeisk historias värsta och längsta krig.
Slaget vid vita berget
Kejsaren var fast besluten att ta tillbaka makten över Böhmen och invaderade riket. Det stora slaget stod utanför Böhmens huvudstad Prag, på en plats som kallas Vita berget. Bland flaggorna som vajade i vinden hos Fredriks styrkor, som bestod av omkring 15 000 mestadels legosoldater, fanns de sex trumpetfanorna från Fredrik och Elisabets bröllop några år tidigare. De böhmiska styrkorna var i stort underläge och krossades helt efter endast en kort strid.
Kejsaren hade vunnit och Fredrik flydde. Därmed lämnade Fredrik sin position som en central gestalt i den europeiska 1600-talshistorien. Han kom för alltid att bli förknippad med öknamnet Vinterkungen; det var så länge han hann regera. En som däremot skulle komma att påverka den europeiska historien i allra högsta grad var hans barnbarn Georg I, som blev kung av Storbritannien och är den nuvarande drottning Elizabeth II släkting i rakt nedstigande led.
Åtminstone en av trumpetfanorna togs av en soldat vid den kejserliga armén. Den blev sedan omsydd till en bokdyna och såldes 1627 till Sankta Marias kyrka, ett kapell i fästningen Marienberg strax utanför Würzburg. Detta var sätet för furstbiskopen som styrde biskopdömet Würzburg, där alltså furstbiskopen både hade den värdsliga makten som furste och den andliga som biskop. Kyrkan var också under lång tid biskoparnas gravkyrka.
Sverige blandar sig i Trettioåriga kriget
Under tiden fortsatte Trettioåriga kriget. Det som hade börjat som ett religiöst inbördeskrig i Tysk-romerska riket utvecklades snart till ett storskaligt politiskt krig, inte minst på grund av Gustav II Adolfs inblandning. Hans motiv var delvis att skydda protestantismen, men också att stärka Sveriges närvaro kring Östersjön och kontinenten samtidigt som han höll kriget borta från svensk mark.
Det första stora slaget Sverige var inblandat i stod vid Breitenfeld i närheten av Leipzig i september 1631. Detta har setts som stunden då Sverige verkligen befäste sin position som en europeisk stormakt och det var också protestanternas första stora vinst under Trettioåriga kriget. Medan den kejserliga armén förlorade grundligt – tre fjärdedelar av manskapet dödades, skadades, fångades eller deserterade – kom den svenska armén, tillsammans med dess allierade Sachsen, att gå ur striden med fler manskap än innan. De tusentals fångarna kunde rekryteras samtidigt som den stora vinsten fick allt fler att stödja den svenska sidan.
Ett plundrat slott
Efter slaget fortsatte Gustav med sin här sydväst in i Tyskland och nådde i oktober staden Würzburg. När furstbiskopen nåddes av uppgiften att den svenska armén närmade sig flydde han. Trots att han lämnade kvar 1 500 man för att försvara staden kunde Gustav II Adolf enkelt inta den. De tyska trupperna tog sin tillflykt till borgen Marienberg strax utanför Würzburg, där de hade betydligt bättre försvarsmöjligheter. Den låg på en höjd med branta sidor och var väl utrustad både med vapen och mat för att klara en längre belägring. Men efter några dagar stod kungen på borggården och plundradet av alla värdesaker kunde börja. Från kyrkan togs bland annat bilder av Maria och Jesus i guld och av apostlarna i silver – och dessutom en liten bokdyna…
En kanslist som hette Grubb
Vid det kungliga fältkansliet som följde kungens framsteg fanns Lars Grubb. Han var bördig från Linköping och hade snabbt tagit sig fram till en central position i den svenska krigsadministrationen. Under Trettioåriga kriget fick han åka ut på uppdrag för att rapportera om läget i olika delar av Tyskland. Samtidigt skötte han kontakter med olika allierade och andra viktiga personer. Troligtvis fanns han också på plats när kungen stormade Marienberg. Antingen var det han själv som tog bokdynan från kyrkan eller också kom han över den på något annat sätt.
När han lämnade kriget bakom sig 1636 – för stunden, han skulle återkomma några år senare för att bli skjuten vid ett andra slag vid Breitenfeld 1642 – fick han istället en kanslitjänst i Stockholm. Väl i Sverige tog han också en omväg förbi ett gods han hade i förläning. Godset hette Skeppshusa och det låg i Kungsåra socken i östra Västmanland. Väl där passade han också på att besöka kyrkan i socknen, dit han skänkte en bokdyna. Och så kom det sig att denna lilla landsortskyrka fick en bokdyna sydd av kurfursten Fredrik V:s bröllopsfana.
Läs mer:
Kyrkligt föremål 96185, Historiska museet.
