Hornborgasjön
Under Hornborgasjöns första tid var den en havsvik som bildades i och med att inlandsisen försvann. För omkring 9000 år sedan började människor hitta fram till de rika markerna. Bland annat har man hittat en begravd hund från den här tiden i Almeö, det äldsta fyndet efter en hund i landet. Så småningom började människorna att odla upp markerna och därmed kom de också att påverka landskapet allt mer. För de riktigt stora förändringarna som människan låg bakom får vi dock hoppa fram till 1800-talet.
Ett första försök att sänka Hornborgasjön genomfördes 1802 på initiativ av Pehr Tham på herrgården Dagsnäs vid sjöns sydöstra strand. Att sänka sjöar och torrlägga våtmarker var ett vanligt sätt att försöka få mer odlingsbar mark. På 1800-talet och en bit in på 1900-talet genomfördes många tusen sjösänkningar runt om i landet. Omkring 90 procent av alla våtmarker i jordbruksområdena i södra och mellersta Sverige har därför försvunnit och i många fall förvandlats till produktiv jordbruksmark. Samtidigt var det hårt arbete att förvandla de gamla våtmarkerna till åkrar och det var inte heller ovanligt att de stora projekten misslyckades. Mellan åren 1842 och 1852 genomgick Hornborgasjön en ytterligare sänkning.
Hornborgasjön 1905, okänd fotograf
Hornborgasjön hade varit en av norra Europas viktigaste fågelsjöar. De två första sjösänkningarna kom visserligen att påverka sjön i stor utsträckning, men den var trots det fortfarande omtalad för sitt rika fågelliv. Annat skulle det bli i och med det tredje försöket. Genom en aldrig tidigare skådad storskalighet lyckades man på några få år förändra hela landskapet runt Hornborgasjön totalt.
En skånsk bonde
Tillsammans med två kompanjoner köpte Paul Jönsson hela godset Stora Bjurum söder om sjön. Han var bondson från Skåne och hade själv arbetat ihop pengarna han köpte godset för. Genast påbörjade han en stor förändring av godset med en modern storskalighet i sikte. Tidigare hade godset fortfarande skötts på ett traditionellt sett. En stor del av marken arrenderades ut till så kallade landbönder, som själva bedrev jordbruk på godsets marker. Paul valde att avhysa de flesta bönderna och i stället samla marken under herrgården och bruka den själv. Landbönderna ersattes av torpare, med betydligt mindre mark för den egna försörjningen. Torparna kunde samtidigt göra fler dagsverken på godset än landbönderna gjort.
En annan del av den stora förnyelsen var att ta mer jordbruksmark i anspråk. Målet var att kunna odla upp de så kallade madmarkerna, som var en del av de vidsträckta våtmarkerna som omgav Stora Bjurum. De dränerades på vatten genom att man grävde kanaler och diken. Sedan var det dags att plöja upp markerna och ge dem stadga med grus.
En till sänkning
För att kunna ta ytterligare madmarker i anspråk beslutade man sig för att ge sig på ett tredje försök att sänka Hornborgasjön. Nu var tanken att omvandla en stor del av sjön till torr mark och samtidigt få bort de årliga översvämningarna av madmarkerna i närheten. Paul var en av de drivande bakom sänkningen och ägde själv en tredjedel i det aktiebolag som bildades för ändamålet. Ambitionerna sänktes med tiden, men det gjorde också sjöns yta. Därmed blev mer madmark tillgänglig för uppodling, vilket Paul var snabb att utnyttja. Han ägde nästan all socknens odlade mark, och den tredubblades på bara ett par decennium på 1860- och 1870-talet.
Efter ytterligare sänkningar var sjön nästan helt torrlagd på somrarna på 1930-talet och sjön började växa igen. Den blev allt mer lik ett träsk. Av den ståtliga fågelsjön var det inte mycket kvar.
Potatisen
Paul Jönsson hade förvandlat Stora Bjurum till ett centraliserat storjordbruk, ett eget litet rike där han själv bestämde över det mesta. Det gällde också vad som skulle produceras. Och den viktigaste grödan skulle vara potatisen. I mitten av 1850-talet hade böndernas rätt att bränna brännvin för det egna husbehovet dragits in och marknaden hade öppnats för storskaliga, moderna brännerier. När Paul köpte Stora Bjurum var hans plan att börja producera brännvin, och därför var också en av de första sakerna han köpte en ny brännvinspanna. Det var potatis som förvandlades till sprit i bränneriet.
Det var också potatisen som gjorde att tranor började leta sig till Hornborgasjön i slutet av 1800-talet. När potatisen togs upp på hösten på Stora Bjurum och det intilliggande godset Dagsnäs och skickades till bränneriet blev en hel del kvar i marken. Detta blev bra mat för de hungriga tranorna som sökte sig norrut på våren och med tiden blev de allt fler. Trots att Paul Jönsson i det närmaste förstört Hornborgasjön som fågelsjö var det alltså ändå tack vare honom som tranorna hittade dit – det som sjön onekligen är mest känd för i dag.
Rekonstruktioner
Sedan ett regeringsbeslut fattats om att Hornborgasjön skulle återfå sin tidigare prakt påbörjades på 1980-talet ett stort arbete. Tanken var att återställa alla ansträngningar som gjorts på 1800-talet med att öka utloppet och minska vattenhöjden. Det som på den tiden till stor del hade gjorts med handkraft gjordes nu med specialbyggda maskiner. Hundratals hektar frigjordes från vegetation, kanaler lades igen och mot Stora Bjurums marker byggdes en lång vall för att vattnet skulle stanna kvar. Samtidigt har vattennivån höjts med 85 centimeter. I dag kräver stränderna ett ständigt underhåll för att de inte ska växa igen, dels av betande kor, dels av maskiner.
När brännvinsbränningen och de stora potatisodlingarna upphörde i mitten av 1900-talet fortsatte tranorna att komma, men nu var det svårare för dem att hitta mat. Därför började Länsstyrelsen i Västra Götaland att utfodra dem. Årligen häller de ut omkring 150 ton korn på Hornborgasjöns södra stränder. Enligt egen utsago är det inte för att charma turisterna, utan för att skydda lantbrukarnas ängar omkring sjön från tusentals glupska tranor. Det här har inneburit något av en konstgjord situation. När tranorna tidigare åt potatis fanns maten utspridd över stora fält. Numera hälls maten ut på ett litet område vid stranden, där det aldrig har växt någon potatis, och där aldrig tranorna har funnits tidigare. Däremot finns det en fin utsiktsplats för besökare precis intill. Det finns också ett informationscentrum med souvenirförsäljning, turistinformation och café.
Läs mer:
Potatisriket: Stora Bjurum 1857-1917, Jorden, makten, samhället av Lars Nyström (2003)
Hornborgasjön, Länsstyrelsen i Västra Götaland
