Ett nordiskt storkrig
År 1700 beslöt Ryssland tillsammans med Danmark-Norge och Sachsen-Polen att anfalla olika delar av Sverige. Den unga Karl XII hade vid den tiden bara varit kung i ett par år. Trots det svåra läget med angrepp från flera håll lyckades han hålla fienden stången. De svenska arméerna vann viktiga slag och tvingade fienderna att dra sig ur kriget. Krigets front begränsades till den östra sidan mot Ryssland, och Karl XII bestämde sig för att anfalla tsar Peter. Detta ledde till det ökända slaget vid Poltava som slutade i katastrof för Sverige, med en nästan helt utplånad fältarmé.
De tidigare fienderna, och ännu fler, gick åter in i kriget som Sveriges fiender. Även om en ny svensk armé mobiliserades hade krigslyckan vänt. Samtidigt kunde Ryssland erövra Baltikum och ockuperade Finland. De svenska områdena på kontinenten delades upp mellan fienderna och Sveriges stormaktstid gick mot sitt slut. Vid ett försök att ockupera Norge 1818 blev Karl XII ihjälskjuten. Han var en av 200 000 svenskar och finnar som dog under striderna.
Ett omfattade kaperiföretag inleds
Efter att Ryssland erövrat de baltiska hamnarna och Danmark åter gått med i kriget kom allt mer fokus att riktas mot haven. Sverige behövde här försvara fronter i öst, syd och väst. Dessvärre saknades krigsskepp och den västra fronten med bas i Göteborg var därför i stor utsträckning utan. Karl XII:s lösning var att låta privata aktörer ge sig in i kaperibranschen. Att vara kapare innebar att man hade ett kungligt kaparbrev som gav en rätt att kapa skepp som tillhörde fienden. Det var alltså något helt annat än att vara sjörövare. Åtminstone på pappret. I själva verket var gränsen mellan att vara sjörövare och kapare många gånger högst flytande.
De svenska kaparna hade till uppgift att förhindra all handel som skedde genom de baltiska hamnarna som Ryssland erövrat. Dessutom ville man motverka handeln och andra förbindelser mellan Danmark och Norge. Från fiendens sida skickade man också ut kapare för att förhindra svensk handel med andra länder. Neutrala skepp skulle som regel släppas igenom, men om lasten eller någon ombord hade kopplingar till fiendeländerna beslagtogs det ändå. Sedan skulle de föras till Göteborg där en speciell domstol skulle avgöra om skeppet var lovligt byte eller skulle släppas. Dessa regler verkar dock inte alltid ha efterlevts.
Lars och Ingela Gathenhielm
Några som verkligen lyckades utnyttja den uppkomna situationen var makarna Lars och Ingela Gathe från Onsala. De kom båda från skeppar- och redarsläkter som i många år sysslat med sjöfart, och även en del med kaperi. De gifte sig år 1711, då de båda var i 20-årsåldern. Lars Gathe fick ett betydande arv efter sin pappa som gått bort året innan. Dessa pengar använde han och hans bror, tillsammans med andra kompanjoner, till att köpa in fartyg. Därmed kunde de börja kapa skepp längs västkusten. Till en början var han själv med ombord, men med tiden fick han allt större problem med att gå. Därefter skötte han sin verksamhet från Göteborg.
Hans affärer växte snabbt och snart kontrollerade han en tredjedel av alla kaparfartyg som seglade ut från Sverige. 1715 blev han tillsammans med sin bror också adlad med namnet Gathenhielm. När Sverige behövde hans skepp fick han ställa upp, bland annat genom att frakta förnödenheter till svenska områden och transporter inför fälttåget i Norge.
Kontroversiella metoder
Men han var också kontroversiell, inte minst för sina ibland tveksamma metoder. Redan i sin samtid anklagades han för att bryta mot kaparvillkoren. England och Nederländerna klagade ständigt på att deras handelsskepp blev attackerade och förda till Göteborg. Det handlade totalt om flera hundra skepp. Kapare som attackerade ett tyskt skepp som var på väg till Göteborg tog till och med mynt och skor från en kvinnlig passagerare ombord. Det påstods också att han attackerade svenska fartyg, vilket man naturligtvis inte fick. Några gånger var han också i klammeri med rättvisan. Han försökte föra ut en odeklarerad last och greps, men lyckades snart rymma och höll sig därefter borta från Göteborg en tid.
År 1718 dog Lars av bentuberkulos, endast 28 år gammal.
Ingela Gathenhielm tar över
Efter att Lars dog fick Ingela Gathenhielm ta över hela imperiet. Utöver kaparverksamheten blev hon nu ensam ägare till Gamla Varvet, en trädgård i Haga och deras gemensamma hus vid Lilla Torg i Göteborg. Dessutom tillföll en tomt vid Stigbergstorget henne, där det Gathenhielmska huset står idag, dock från en senare tid. Hon började genast att utveckla verksamheten än mer, och visade att hon inte hade suttit på läktaren och sett på medan Lars hade byggt upp sitt blomstrande företag. Av kronan fick hon tillstånd att uppföra bageri, bryggeri, bränneri, smedja och segelmakeri. Hon ägde också ett framstående repslageri, som tillhandahöll rep till ett stort antal skepp kring Göteborg.
Även kaparverksamheten tog hon tag i, och utökade den också. För dyra pengar köpte hon ett stort franskt fartyg som skulle passa i de fortsatta plundringarna. Problemet var bara att Karl XII blev skjuten i Norge. Det innebar en kraftig nedgång för de göteborgska kaparna. Kaparverksamheten fortsatte dock i ytterligare några år, snarare mer än mindre hänsynslöst än när hennes man levde. När så det stora nordiska kriget slutade år 1721, efter två decennier av strider, avstannade sjöstriderna och därmed också kapandet.
År av konflikter
Men striderna var inte slut för Ingela Gathenhielms del. Flera av hennes konkurrenter började processa mot henne och även kronan försökte få betalt för påstådda obetalda skulder. Men hon gjorde motstånd. Till sin hjälp hade hon sin nya make, Isak Browald, som drev hennes rättsliga tvister. Hon ställde krav på kronan för ersättning för de kostnader hon och hennes man haft under kriget. I inlagor skrev hon om ”Lasse i Gatan” som Lars kallades, och spred på så vis bilden av denna framstående kapare i kronans tjänst. Konflikten med kronan slutade med en förlikning men redan tidigare hade kronan dragit in Gamla varvet och flera av hennes verksamheter.
Trots det hade hon en betydande förmögenhet då hon dog år 1729, 36 år gammal. Hon ligger begravd i det Gathenhielmska gravkoret i Onsala kyrka bredvid sin tidigare man. De är placerade i varsin marmorkista. Enligt en sägen så lyckades Lars Gathenhielm kapa ett skepp med två marmorkistor som var avsedda för det danska kungaparet. De tvingades att köpa loss kistorna och ge två likadana kopior till Lars, som alltså skulle vara de kistor som han och Ingela är begravda i. Men i själva verket var det Ingela som köpte kistorna i Amsterdam, för 44 000 daler silvermynt. De skeppades sedan på ett fartyg till Sverige – utan att någon av Nordsjöns alla kapare lyckades lägga beslag på dem.
Läs mer:
Artikeln ”Ingela Olofsdotter Gathenhielm” av Maria Sjöberg, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon
Artikeln ”Kungens kapare” av Lars Ericson Wolke, Populär historia (1997)
