Lucia: helgon och demon

Ögon på ett fat

Emellanåt förekommer uppgiften att lussekatten representerar helgonet Sankta Lucias ögon med russinen som pupiller. I den medeltida konsten avbildades Lucia ofta hållande i sina ögon, inte sällan på ett fat framför sig. En bild som alltså är ganska likt den av den svenska Lucian, som håller fram lussekatten på en bricka. Men troligtvis är det bara ett sammanträffande. Det är nämligen mycket få saker i det svenska luciafirandet som har något som helst att göra med det italienska helgonet. Kanske egentligen ingenting, utöver namnet. I själva verket är firandet ett hopkok med kopplingar till flera andra traditioner som firats under jultiden.

Men om man ska vara lite kronologisk är det kanske ändå bäst att börja runt år 300 på Sicilien i Italien. Lucia ska enligt helgonlegender ha lovat sin jungfruhet till Gud. Därför ville hon inte gifta sig med sin trolovade, vilket gjorde att han anmälde henne som kristen. Då detta ännu var förbjudet i Romarriket skulle hon överlämnas till en bordell som straff. Men hon gick inte att flytta. Därför dömdes hon istället till att brännas på bål. Men inte heller lågorna skadade henne. Till slut blev hon därför nedstucken av en soldat, vilket ska ha skett 13 december år 304. I en legend berättas det att en man beundrade Lucias ögon. Därför stack hon ut dem och gav till mannen, men hon ska sedan ha återfått sin syn.

En del av relikerna efter henne ska finnas i kyrkan San Geremia i Venedig. 2009 fick också Frösö kyrka i Jämtland en benbit från Vatikanen, som påstås ha tillhört Lucia. Praktiskt nog hade redan kyrkan ett tomt relikskrin, som hängt med sedan medeltiden, där benbiten kunde placeras.

Årets mörkaste natt

Enligt den julianska kalendern, fram till och med kalenderreformen 1753, var natten mellan 12 och 13 december den längsta under hela året. Först efter reformen flyttades vintersolståndet till tiden omkring Tomasdagen en vecka senare. Det har också gjort att Luciadagen har kopplats ihop med en hel del folktro och traditioner. Eftersom natten var så lång passade det sig att äta flera frukostar, upp till sju stycken. Att det efter denna natt åter började bli ljusare gjorde också att den sågs som en brytpunkt mellan två perioder. Därmed skulle det också finnas en möjlighet att få veta mer om sin framtid. Det var också en natt då ungdomar i delar av landet klädde ut sig och gick runt bland gårdarna i sina byar och tiggde mat och drack alkohol. Andra föreställningar var att djuren under denna natt kunde tala och att onda varelser var särskilt aktiva och strök omkring längs husknutarna.

Dessa idéer kan gå tillbaka till en förkristen tro. Efter att Sverige kristnades och Lucia började firas den 13 december kopplades också detta helgon ihop med de äldre föreställningarna. Därför växte det fram en alternativ, mörkare variant av Lucia vid sidan av den mer positiva som kyrkan försökte förmedla. Att namnet Lucia var så likt Lucifer kan också ha varit en orsak till de negativa omdömena. Faktiskt går båda namnen tillbaka till ord som betyder ljus.

Adams fru

I folkminnesarkivens uppteckningar från 1800-talet och början av 1900-talet finns därför två helt skilda bilder av Lucia. En sak har de två dock gemensamt. De intervjuade personerna känner i mycket liten utsträckning till helgonet Lucia och de legender som kopplats ihop med henne.

På den ena sidan ses hon som en god varelse som hjälper utsatta. Andra kopplar istället ihop namnet med mörkrets makter. Det talas om Lussen, Lussepär, Lussegubben och Lussekärringen, som ställde till med oreda. Om man gjorde något arbete under natten riskerade allt man gjort att förstöras och varelserna jagade barn med ris.

Men även Lucia själv sågs av många som en ond varelse. Det finns uppteckningar som beskriver att hon ledde en lussefärd med ett gäng onda väsen genom luften. Andra omtalar henne som trollpacka, fyllesvin, spåkvinna och Satans trolovade. En del beskrivningar går ända tillbaka till de första människorna på jorden. Där beskrivs hur Lucia var Adams första kvinna. Till skillnad från Eva skapades Lucia av samma jord som Adam och var därmed också hans jämnlike. När hon inte ville underställa sig honom straffades hon och Adam fick en ny kvinna. Detta är mycket likt demonen Lilit, så som hon beskrivs i den judiska traditionen. Också i den kristna bibeln beskrivs Lilit som en ond varelse.

Vidare berättar en del uppteckningar att Lucia fick många barn, men hon skämdes för dem och gömde dem för Gud. Då lät han dem förbli osynliga, och det gav upphov till väsendena som kallas de underjordiska.

Senare lussefirande

Det nutida firandet med luciasånger och luciatåg är ganska ny i Sverige. Troligtvis går traditionen med en vitklädd Lucia med ljus i håret tillbaka till en protestantisk variant av Sankt Nikolaus. I den katolska traditionen kom detta turkiska helgon den 6 december med presenter till de barn som skött sig. De som misskött sig fick istället ris och hot om en plats i helvetet av en djävulsfigur som följde med helgonet. Efter reformationen i Tyskland ville man tona ned helgonens betydelse, och därför ersattes traditionen med en ny där det istället var Jesusbarnet (Christkindlein) som delade ut presenter vid jul. Jesusgestalten spelades ofta av en liten flicka med vit särk och en ljuskrona, som skulle representera en gloria.

Den djävul som var med i Sankt Nikolaus följe fick även följa med till den tyska traditionen. Det kan vara en förklaring till att lussekatter ända in på 1900-talet i delar av Västsverige kallades dyvelskatter. Det är ett tyskt ord som betyder djävulskatter och kan komma från denna djävulsfigur.

Studentfirande

I Sverige fick istället Lucia ta rollen som Jesusbarnet och firandet inföll därför också på hennes dag, 13 december. Det äldsta belägget för ett sådant firande kommer från 1764 på en högreståndsgård utanför Skövde. Då hade Lucia änglavingar och en ljusstake i handen. Med tiden kom seden att spridas runt Vänern för att i mitten av 1800-talet tas upp av västsvenska studenter i Uppsala och Lund. Hur det gick till beskrevs i början av 1900-talet av Pelle Ödman, som varit student i Uppsala 50 år tidigare och medlem i Värmlandsnationen.

Lussefesten var den populäraste tillställningen under hela året. Till Lucia, med ljus i håret, valdes den vackraste av förstaårsstudenterna. Eftersom det bara var män som studerade var det således naturligt att det också var en man som var lucia:

Av våra värmländska Lucior åter torde den vackraste ha varit en ung Wikland, som sedan blev officer; frisk och rödblommig var han som en nyutsprungen ros, men mot Anton Nyström förbleknade hans skönhet. Icke oäven var heller vår Per Adolf Geijer, rund och rödkindad, numera professor i franska.

Sedan tågade nationen med sång och musik genom Uppsala. Tåget gick först till nationens inspektor och sedan i tur och ordning till de olika hedersledamöterna, som bodde på olika håll i staden. De gick in i de olika personernas hem och sjöng och bjöd till frukost på nationshuset. Frukosten bestod av bland annat skinka, revbenssjäll och korv och intogs med mumma och glögg. Sedan tågade de vidare till Göteborgsnationens sal. De var nämligen de enda, utöver Värmlandsnationen, som också firade lussefest.

Stalledrängar och skönhetstävlingar

Luciafirandet speds sedan vidare. 1893 startade Skansen ett lussefirande som ett exempel på en tradition från Västergötland. Vid samma tid började också andra traditioner och personer kopplas ihop med lucia, som tidigare firats vid andra datum. En sådan var Sankt Stefanos, eller Staffan, som enligt en legend arbetade som stalldräng och firades Annandag jul. Då var det tradition att ungdomar klädde sig i stjärnsymboler och gick runt och sjöng hos grannarna. På trettondagen hade man stjärngossetåg, som i utbyte av mat och dryck dramatiserade bibliska scener.

Under andra halvan av 1920-talet fick firandet ett ordentligt genombrott genom att Stockholms dagblad arrangerade ett luciatåg. Året därpå utlyste tidningen en skönhetstävling där lucian skulle utses av en jury, bestående av män. Det är först vid den här tiden som luciafirandet blir mer allmänt spritt. I folklivsuppteckningarna från 1930-talet var det många som berättade att de överhuvudtaget inte hade hört talas om luciafirande när de var barn.

Spridningen av den nutida luciatraditionen sammanföll i stor utsträckning med välfärdssamhällets framväxt. Det var en positiv händelse som gjorde att man kunde känna samhörighet. Den var inte heller allt för religiös. Lucia kom först senare att bli en del av kyrkornas traditionsenliga firande. Det var också mycket genom välfärdssamhällets institutioner, såsom skolor, vårdhem, sjukhus och folkrörelser, som luciafirandet spreds. Med tiden kom det även att bli en stark nationell symbol. Vid firanden i dag blir det därför inte sällan starka reaktioner när något tas bort eller tillförs som man anser inte tillhör dagens luciatradition.

Läs mer:
Pelle Ödmans text ”Lusse-firande hos värmanlandsstudenter”, publicerad i Svenska Gästabud från alla tider, Mats Rehnberg (1963)
Katarina Ek-Nilssons artikel ”Lucia, lussi och lussebrud – Lilits metamorfoser”, Nätverket nr 15, 2008