Arkeologi eller konsten att sortera knappar

Till frågan om det svenska folket

August Strindberg gav under åren 1881-1882 ut verket Svenska folket i helg och söcken, i krig och i fred, hemma och ute eller Ettusen år af svenska bildningens och sedernas historia. Från början gavs den ut i häftesform och när alla var utgivna publicerades den också i två bokvolymer. Trots att han skrev texterna snabbt var hans ambitioner höga. Som anställd vid Kungliga biblioteket ville han befästa sig som en framstående forskare i kulturhistoria. Det var ett ämne han hade tänkt att lägga sitt framtida fokus på.

Det fanns dock ett problem. Andra svenska forskare var nämligen inte nådiga i sin kritik mot verket. Anledningen var att Strindbergs teser om landets kulturhistoria på flera punkter skiljde sig totalt mot de gängse. Redan i inledningen till sitt verk ger han sig på rådande uppfattning om svenskarna som ett helt unikt folk. Andra forskare hävdade att svenskarna genom historien inte blandat sig med andra människor och därför var ett rent och ursprungligt folk. Strindberg tyckte det var löjligt. Istället menade han att det under lång tid hade funnits en omfattande invandring av bland andra tyskar, danskar, muslimer, asiater, judar och romer. Alla dessa hade lämnat sin prägel på landet.

Strindberg gav också alternativa tolkningar till två av de mest svenska fenomenen som man då tyckte fanns: folkdräkten och folkvisan. Han argumenterade för att dessa inte alls var gamla, oföränderliga och ursprungliga folktraditioner. I själva verket kom de ofta från de övre klasserna och hade under åren förändrats mycket av modet och influenser utifrån.

Att jämföra föremål

Vid den här tiden var det framför allt två personer som dominerade den svenska arkeologin: Oscar Montelius och riksantikvarie Hans Hildebrand. Tillsammans hade de utvecklat den arkeologiska metoden typologi. Den gick ut på att jämföra fornföremåls utseende, form och dekorationer och därefter placera dem i serier. Med hjälp av serierna kunde man sedan undersöka det tidsmässiga förhållandet mellan olika föremål. Bronsåldern delades exempelvis upp i sex olika perioder baserat på bronsföremålens utseende. Än i dag är det en mycket viktigt arkeologisk metod.

Samtidigt var Montelius och Hildebrand också mycket påverkade av tidens romantiserande fornsyn. De lade visserligen mycket fokus på föremålen och vad de kunde berätta i sig själva. Men dessa placerades sedan in i mycket gamla idéer om ”germaner”, som det inte fanns några som helst stöd vetenskapliga stöd för. Ett huvudsyfte för arkeologin blev att försöka hitta spår efter dessa germaner, som man i Sverige alltså trodde hade behållit sin särart och renhet på ett helt unikt sätt.

Många sakfel

När Strindberg ifrågasatte dessa idéer om ursprunglighet och enhetlighet var det alltså många som reagerade. Att han dessutom ställde kungar och adel emot folket, de vanliga människorna, och valde att lägga fokus på de sistnämnda, uppskattades inte heller av den tidens borgerlighet. Hildebrand och Montelius var bland dem som kritiserade Strindberg hårdast. Speciellt riktade de in sig på de många små sakfel som verket innehöll.

Ett problem för Strindberg var att han hade fått en förskottsbetalning för hela verket från början. Och allt eftersom han gav ut nya häften blev kritiken också värre. Trots det var han tvungen att fortsätta att skriva. Med den minskade inspirationen blev också sakfelen fler.

Han började ompröva sitt beslut att satsa på kulturhistoria. Men han hade samtidigt sina litterära kvaliteter och framgångar att falla tillbaka på. De skulle också komma väl till pass när han planerade sin hämnd mot eliten inom akademin och ämbetena som angripit honom.

En skandal

I Det nya riket (1882), en satirisk skildring över tidens offentlighet, gick han hårt åt historieskrivningen och arkeologin. I det nya riket, syftande på landet efter införandet av tvåkammarriksdagen, fanns ett helt unikt museum. Här kunde man bland annat skåda 2000 helt identiska stenyxor, som visade på att nationen härstammade från endast en stam. Av dessa yxor hade bara ett fåtal avbildats och givits ut, men de andra skulle ges ut i häftesform under de kommande 50 åren.

Boken fick det förväntade mottagandet i sin samtid: det blev en skandal. Den tidigare riksantikvarien Bror Emil Hildebrand, far till sin efterträdare, ska ha fått ett migränanfall av att läsa den.

Universitetet för knappologi

Men Strindberg var långt ifrån färdig. Samtidigt som Det nya riket hade publicerats höll han på med ett annat verk. Det var en samling kulturhistoriskt inriktade noveller som gavs ut var för sig i häftesform, men som senare tillsammans bildade Svenska öden och äfventyr. I novellen De lycksaliges ö utvecklade han kritiken mot dåtidens arkeologiska forskning. Några svenskar med minnesförlust hamnar på en ö där de bygger upp ett nytt samhälle, till stora delar liknande det Sverige de lämnat.

Eftersom krigarna på ön, till skillnad från andra, fick para sig oreglerat kom samhället att få allt fler krigarbarn. Dessa saknade ofta arbeten, vilket gjorde att staten införde stipendier åt dem. För att fylla sin tid började de göra meningslösa saker, som att lära sig ett utdött språk som ingen annan kunde, eller börja samla på knappar. En som gjorde det sistnämnda fick till slut en så stor samling att staten behövde inrätta ett hus där han kunde förvara den. Sedan bestämde han sig för att sortera dem. Han började med att skriva en avhandling om varför knappar behövde studeras. Därefter ansökte han om att få en professur i knappologi samt två medhjälpare. Staten godkände ansökan, mest för att några sysslolösa i alla fall skulle få något att göra.

Knappologi, ett system för att sortera knappar enligt De lycksaliges ö av August Strindberg (public domain)

Två år senare kunde han så presentera världens första, helt fullständiga vetenskapliga system: ett knappsystem där alla världens knappar kunde inplaceras. Succén var ett faktum. Snart hade ett obligatoriskt universitet inrättats där knappologi så klart var ett av huvudämnena.

Över 2000 knappar

Det är onekligen lätt att se likheter mellan knappmuseet i Strindbergs berättelse och arbetet som bedrevs vid Historiska museet. Här hade Montelius och Hildebrand under lång tid varit upptagna med att skapa serier av föremål baserade på deras utseende. I sina delar var förstås kritiken överdriven. Så meningslös som Strinberg framställer den var typologin inte. Samtidigt finns det också vissa poänger med kritiken. Typologiserandet kunde nog ibland gå till överdrift. En viss samlarmani kan man också uppfatta hos våra största historiska museer.

Historiska museet har enligt egen utsago en av Norra Europas största samlingar av arkeologiska föremål, ben och kyrkokonst. I deras digitala databas finns 480 000 föremål, och detta motsvarar endast 21 % av den totala föremålssamling. Om man söker på sakordet Knapp får man 2321 träffar.

Läs mer:
Det rena landet av Maja Hagerman (2006)
Novellen ”De lycksaliges ö” i Svenska öden och äfventyr av August Strindberg