Knölologi och stulna skallar

Hjärnan och sinnena

Allt startade 1796 då den franska läkaren Franz Joseph Gall lanserade en teori som kom att få stor spridning. Det hela var ganska enkelt. Han menade att hjärnan var uppdelad i klart avgränsade organ, som skötte olika sinnen hos människan. De delar som motsvarade en persons specifika karaktärsdrag eller förmågor var, likt en välanvänd muskel, större. Inte nog med det. Hjärnans delar lämnade avtryck på skallen. Knölar betydde att hjärndelen var väl utvecklad och dalar att den var mindre utvecklad. Därmed gick det att analysera enskilda människors personligheter och fallenheter endast genom att studera skallens form.

Läkaren Johann Spurzheim blev Galls nära medarbetare och spelade en stor roll i att läran fick sådan framgång. Det var också han som populariserade namnet frenologi, läran om sinnena. Fram till och med mitten av 1800-talet spreds Galls idéer över Västvärlden och anammades av många. Speciellt bland allmänheten, som vid denna tid börjat intressera sig allt mer för vetenskap. Det var en idé som var lätt att ta till sig. Det gick att göra en analys enkelt genom att bara känna på någons skalle. Dessutom passade den också politiskt bra in i sin tid. Men alla forskare lät sig inte övertygas.

Ett problem som frenologerna hela tiden brottades med var att svara på frågan om hur många organ som hjärnan verkligen bestod av. De lyckades aldrig enas kring den punkten. Inte heller djurförsök och personer som drabbats av hjärnskador uppvisade tillfredsställande personlighetsförändringar. Individer som skadat en viss del av hjärnan förlorade helt enkelt inte den förmåga som frenologerna hade förutspått.

Frenologin i Sverige

I Sverige vann frenologin många anhängare och får väl ses som början på ett drygt århundrade långt intresse för att mäta, väga och undersöka skallar. Ett spår efter detta intresse är begreppet geniknölar, som fortfarande finns i svenska språket. Det fanns både ansedda forskare och amatörer bland frenologerna. Så populär och spridd blev den att man kan hitta följande och liknande vitsar i 1800-talets dagstidningar:

Bewis. En frenolog sade till en herre att han hade häftighets- och wredesorganet starkt utveckladt. ”Det war en f–d lögn, herre,” swarade denne, ”och wågar ni ännu en gång upprepa dessa ord, knäpper jag er på stället.”

Stulna skallar

Frenologin är kanske i dag mest känt för en av de mer märkliga företeelserna som idéerna bar med sig. Dess ökade popularitet bidrog till en stor stöldvåg av kranier runt om i Europa och framför allt av kända och framstående medborgares skallar. Inte heller grundaren Gall var främmande inför ett sådant förfarande. Han förekommer själv både en och två gånger i utredningar kring var försvunna skallar tagit vägen.

Med tiden blev det ett så stort problem att man fick börja vakta kropparna efter framstående personer och även förstärka kistorna de begravdes i. Ändå är listan lång på kända personer vars skallar försvunnit under denna period. Runt om i Europa och Amerika växte stora samlingar med skallar och skallavgjutningar fram, både i akademiska kretsar och hos hobby-frenologer.

En professor och excentriker

En ansedd forskare som kom att studera frenologin ingående var Gustaf Magnus Schwartz (1783-1858). Yrkesmässigt hade han inte så mycket med just hjärnforskning att göra. Frenologin ägnade han sig mer åt på sin fritid. Han var uppfinnare, överdirektör, professor och den förste föreståndaren – och dessutom medgrundaren till – Teknologiska institutet, som i dag heter Kungliga tekniska högskolan. Schwartz har beskrivits som en excentriker, som visserligen var brilliant inom många områden, men ständigt kom i bråk med kollegor och skaffade sig fiender.

Schwartz byggde upp en stort frenologiskt samling, som också tidvis ställdes ut i Blecktornet i Stockholm, med både gipsavgjutningar och riktiga skallar. Bland annat ska han ha haft skalden Georg Ingelgrens och ”excellensen Lagarbjelkes” skallar i samlingen. Enligt rykten som florerade om den egendomliga professorn införskaffades många av föremålen på ett tvivelaktigt sätt. När någon betydelsefull person dött gjorde han vad han kunde för att lägga beslag på skallen och ställa ut den bland de andra föremålen i samlingen. Det sades att han mutade snickarna som skulle spika ihop kistan att först skära av huvudet. Ibland ska han också ha lejt hejdukar att gräva upp nybegravda lik för att ta tillvara skallarna.

En rik sjöman

En annan framstående svensk frenolog var sjömannen Johan Didrik Holm (1772-1856). Han kom från en fattig familj men arbetade ihop en stor förmögenhet genom sjöfart och handel i London. Efter att han blivit bekant med Johann Spurzheim kom han att ägna allt mer av sin tid och förmögenhet till frenologin. Han blev assistent åt Spurzheim och höll själv frenologiska föreläsningar. Med tiden blev han en av de största frenologerna i Europa. Senare kom också John i kontakt med Gall.

Han ska ha ärvt en stor del av både Galls och Spurzheims frenologiska samlingar bestående av kranier och byster, som han införlivade i sin egen samling. Vid sin död 1856 ägde han därför den största, privata frenologiska samlingen i Europa. Den innehöll byster efter en lång rad kända personer, men även flera kända skallar. Bland dem ska både Alexander Popes och Emanuel Swedenborgs skalle ha funnits.

En kvinna som var på besök hemma hos Johan Didrik 1852 berättar i ett brev:

Hans hus är såsom ett museum, fullt med naturalier, konstsaker och kuriositeter. Böcker och taflor kläda wäggarne, jemte en mängd hufwuden, såsom marmorbyster, gipsavgjutningar och werkliga hufwudskålar efter aflidna märkwärdiga personer. Sådane har han ock tusentals, som jag icke sett, i ett skjul på gården. Han har äfwen en mängd djurskallar, som begagnas wid organlärans studium.

Bland hans andra kuriositeter fanns också en maskin som han själv uppfunnit, ett magnetoskop, som kunde visa personers själsanlag.

En gammal frenologi

I Sverige var en av frenologins mest tongivande kritiker Anders A Retzius. Han menade visserligen att det fanns ett samband mellan formen på skallen och personers egenskaper. Men vid ett naturforskarmöte 1847 gick han ändå till hårt angrepp mot frenologerna. Han ansåg att de var helt och hållet oemottagliga för all form av kritik och nya fakta och att det de höll på med knappast kunde kallas vetenskap. Samtidigt kan man väl knappast anklaga Ratzius egna rasistiska skallforskning för att svämma över av vetenskapliga belägg.

Det var hur som helst helt uppenbart för Retzius att det specifikt mänskliga var förlagt till de bakre delarna av huvudet, och inte de främre som frenologerna hävdade. Det var en av de viktigaste slutsatserna utifrån hans egen teori om att smarta, framstående människor hade avlånga skallar. De som hade kortare skallar var enligt hans uppfattning mindre framstående. Därmed menade han att de också måste sakna något viktigt i den bakre delen huvudet.

Även om många fortfarande höll på med frenologi kom den att gå allt mer ur tiden från mitten av 1800-talet. När den svenskamerikanska professorn William Ljungqvist gjorde en föreläsningsturné i Stockholm i början av 1900-talet möttes det av en rad förlöjligande omdömen i Stockholmstidningarna. De skrev bland annat att hans frenologiförening ”har sammanträden hvarje vecka med föredrag av yankeeprofeten, som trefvar på de närvarandes skallar och säger dem osmakliga artigheter för ett pris af 3 kr. styck.”

En ny frenologi

Men vid den tiden hade frenologin faktiskt fått något av en renässans. Mycket berodde det på den brittiska psykiatrikern Bernard Hollander. I Sverige blev bland andra Sten Frödin tongivande. Han hade studerat medicin, både på Karolinska institutet och på ett populärvetenskapligt institut. Men mest intryck gav en kurs i frenologi som han gick 1905-1906. Från året därpå försörjde han sig som frenolog. Utöver att göra karaktärsbedömningar höll han föreläsningar och skrev böcker. Att döma av hans häfte Människokännedom från 1929 verkar det ha varit framgångsrikt. 20 av 30 sidor består av uttalanden ”av vederhägtiga personer” och utdrag ur pressen, där alla bekräftar hans förträfflighet som människokännare.

Han hade, tillsammans med de andra företrädarna för den nya frenologin, stora förhoppningar om framtiden. Frödin menade att alla Galls idéer, som kritiker tidigare avfärdat, visat sig vara sanna. Med hjälp av frenologin skulle man få en större självkännedom. Genom att utveckla ens underutvecklade sidor och kuva de utvecklade kunde man nå en bättre balans. Samtidigt skulle frenologikunskap vara helt ovärderligt vid barnuppfostran.

Frenologin fick dock inte det stora genombrott som frenologerna hoppats på. I dag betraktas hela idén som pseudovetenskap.

Läs mer:
Sven Stolpes artikel ”En svensk nyckelroman. Om C F Ridderstads ’Frenologen’ och dess bakgrund.” i Personhistorisk tidskrift 1953
Frenologi av Sten Frödin 1912