Bannlyst och återinsatt
Formosus verkade under en turbulent tid i södra Europa med maktkamper mellan de olika kungahusen och påvestolen.
Han utnämndes till biskop i Porto av påve Nicolas år 864. Han blev senare också utsedd till en av påvens delegater till fursten i Bulgarien. Fursten, Boris I, gillade Formosus så mycket att han erbjöd honom titeln ärkebiskop över Bulgarien. Men detta var inget påven kunde godkänna. Enligt kyrkolagen fick biskopar nämligen inte byta stift, det var ett uppdrag man skulle ha för livet. Under Formosus tid som biskop kom och gick ett flertal påvar. Flera av dem verkar också ha sett potential i Formosus och därför gett honom olika viktiga uppdrag. Av Johannes VIII fick han i uppdrag att kalla Karl den skallige till Rom för att bli krönt till kejsare över Tysk-romerska riket. Det var i samband med detta som de mer omfattande problemen började för Formosus.
Efter Karl den skallige krönings år 875 valde nämligen Formosus att fly från Rom. Varför han gjorde det är oklart, men han hade kanske sina skäl att vara rädd. Under ett kyrkomöte som hölls strax därefter anklagade påven Formosus för flera brott. Bland annat skulle han ha försökt störta påven för att själv ta platsen, ha lurat bulgarerna och dessutom övergett sitt uppdrag som biskop. Han blev därför bannlyst från kyrkan. Det finns uppgifter om att Formosus vid ett senare kyrkomöte ska ha lovat att aldrig mer utöva sitt prästämbete eller återvända till Rom i utbyte mot att bannlysningen hävdes. Om detta verkligen hände är dock oklart.
Så småningom dog Johannes VIII och hans efterträdare, Marinus I, lyfte bannlysningen och återgav Formosus sitt biskopsämbetet i Porto.
Påvetiden
Under flera år verkar Formosus ha hållit sig utanför omfattande konflikter. De bevarade källorna från tiden nämner i alla fall inte några sådana. Däremot skulle han få sin beskärda del efter att han blivit vald till påve år 891. Redan året därpå fick han problem med den kejserliga familjen av Spoleto. Guido III hade redan tidigare blivit krönt till kejsare av Tysk-romerska riket och han tvingade nu Formosus att viga den omkring 12 år gamle sonen Lambert som delkejsare. Formosus verkar dock inte ha gillat familjens aggressiva metoder. Han vände sig därför till den tyska kungen Arnulf av Kärnsten och bad denne att befria Rom och erövra kejsartiteln åt sig själv.
Arnulfs första invasion misslyckades, och efter att Guido dött strax efteråt blev den unge Lambert själv kejsare. Men den verkligen makten låg egentligen hos hans mamma Ageltruda. Hon lät fängsla Formosus och ordnade Roms försvar inför ytterligare invasioner från Arnulf. En sådan kom också år 895, som var desto mer lyckad från Arnulfs perspektiv. Han invarderade Rom, och efter att ha frisläppt påven kunde han krönas till kejsare.
Bara några veckor efter kröningen drabbades dock Arnulf av en stroke och kunde därför inte upprätthålla sin nyvunna maktposition. Nästan samtidigt dog Formosus. Lambert kunde därmed återta kejsarämbetet.
Kadaversynoden
Formosus efterträdare Bonifatius VI hann bara verka som påve i 15 dagar innan han dog. Detta är också en av de kortare ämbetstiderna som någon påve haft (det var ändå fem gånger längre än den allra kortaste, Stefan, som dog bara tre dagar efter att han blivit vald år 752). Formosus hade haft sina problem med påvar under sitt liv. Men i och med sin efterträdares död skulle de verkligen börja på allvar. Efterträdde gjorde nämligen Stefan VI, som stod nära familjen av Spoleto.
Det var Stefan som bestämde att Formosus sarkofag skulle öppnas år 897, omkring nio månader efter hans död. Kroppen kläddes sedan i påvekläder och placerades på en stol i Lateranbasilikan, domkyrkan i Rom. Här hölls ett mycket välbesökt kyrkomöte, som gått till historien som synodus Horrenda, kadaversynoden, där den tidigare påven anklagades. Bland hans påstådda brott fanns mened, att han tillträtt påveämbetet på felaktiga grunder och brott mot kyrkolagen som sa att en biskop inte fick flytta till ett annat stift. Eftersom det var så svårt för den döde påven att försvara sig fick han hjälp av en ung diakon, som skulle föra hans talan. Troligtvis var det inte någon högt upp i hierarkin som fick detta otacksamma uppdrag. Han lyckades heller inte något vidare. Mötet förklarade Formosus skyldig, och därmed blev hans påvetid och de beslut han fattat ogiltiga.
Hans påvekläder slets av honom och de tre fingrarna han använt för att välsigna människor höggs av.
Mirakulös kropp
Från att först ha mellanlandat i en omärkt grav kastades Formosus kropp ner i floden Tibern. Där sägs den ha flutit upp och omkring den ska flera mirakel ha skett. Strax efter att kadaversynoden hade hållits drabbades också Rom av en jordbävning som nästan totalförstörde Lateranbasilikan, där synoden hade hållits. Detta, tillsammans med de makabra händelserna under kadaversynoden, skapade en folklig opinion mot påve Stefan VI. Under upproret mot honom var det hans tur att få sina påvekläder avdragna. Därefter fängslades han och i fängelset blev han sedan strypt.
Efter Stefan följde två påvar som båda dog mycket kort tid efter att de valts. Den senare av dem, Theodor II, levde bara i ett par månader, men han hann under denna tid i alla fall ge Formosus upprättelse. Han förklarade kadaversynoden ogiltig och såg till så att Formosus kropp togs omhand och lades tillbaka i en sarkofag i Peterskyrkan, där den fortfarande finns kvar.
Historien om Formosus var dock inte slut för det. År 904 tillträdde nämligen Formosusmotståndaren Sergius III påveämbetet. Han hade själv varit med vid kadaversynoden. Men redan innan dess hade de bådas vägar korsats. Det sägs att Formosus utnämnde honom till biskop i Cerveteri endast för att han då skulle vara tvungen att lämna Rom. I samband med att Formosus beslut blev ogiltiga vid synoden lämnade Sergius sitt biskopsämbete. När han sedan själv blev påve lät han återigen göra Formosus beslut som påve ogiltiga. Det finns också en uppgift att även Sergius lät ta upp Formosus kropp för att ställa den inför rätta åter en gång. Detta verkar dock bygga på ett missförstånd.
Läs mer:
Artikeln ”Död påve ställdes inför rätta” av Martin Møller i Bonniers Världens Historia 14, 2007
