Statlig kontroll
Ända sedan medeltiden hade svenska staten försökt att begränsa handeln och hantverket till städerna. På så sätt kunde staten själv kontrollera och reglera handel och inkomster och därigenom även skatter. Men det var först på 1600-talet som staten hade växt sig tillräckligt stark för att själv kunna anlägga nya städer där de ansåg att det passade. Genom stadsprivilegier gav man städerna vissa rättigheter, samtidigt som de innebar en hårdare kontroll. Under första halvan av 1600-talet kom omkring 30 helt nya städer att anläggas i Sverige och Finland, speciellt i områden där det tidigare inte fanns några.
Genom att locka med tomter, skattelättnader och en bra, rätvinklig stadsplanering försökte man få hantverkare och handelsmän i de omgivande områdena att flytta till städerna. På så sätt tänkte man sig att städerna skulle växa sig starka och betydelsefulla. Men det blev inte alltid som staten hade tänkt sig. Det fanns ofta en stor motvilja från befolkningen att flytta till de nya planerade städerna, och därför misslyckades också projekten emellanåt.
Stora planer
Nora och Linde i västra Västmanland tillhör de äldsta bergslagerna i Sverige och också de mest betydelsefulla. Från början skedde handeln med framför allt järn, men även koppar, i Arboga och Örebro. Men med tiden drog sig handeln uppåt och började ske direkt vid Nora och Lindes kyrkbyar. Omkring 1620 hade Gustav II Adolf planer på att ge Nora och Linde stadsprivilegier. Arbogas och Örebros borgare protesterade kraftigt mot detta. De ville att järnhandeln även fortsatt skulle ske i deras respektive stad. Arbogas läge försämrades ytterligare av Hjälmare kanal, som började byggas på 1620-talet. Kanalen innebar att Hjälmaren fick en direktförbindelse med Mälaren och Östersjön, och samtidigt att järnet inte längre behövde fraktas genom Arboga. Motståndet, tillsammans med de stora krigen på kontinenten som kungen behövde fokusera på, gjorde att planerna på städer i västra Bergslagen rann ut i sanden.
Efter Gustav II Adolfs död, då landet styrdes av drottning Kristinas förmyndarregering, återkom dock planerna på att anlägga en stad i trakten av Nora och Linde bergslager. Mycket var det tack vare riksrådet Carl Bonde. Han intresserade sig tidig för bergsbruket och kom också att bli både landshövding i Örebro län och den första chefen för Bergskollegium. Detta var ett ämbetsverk, som från dess bildande 1637 hade som uppgift att kontrollera och utveckla bergs- och metallnäringarna i landet. Carl Bonde hade också stora planer på att utveckla området i Nora och Lindes bergslager.
En ny stad
Ett stort hinder för vidare utveckling av Bergslagen och järnhandeln var transporten. Järnforslingen var ofta besvärlig och fick längs långa sträckor ske på land. Hjälmare kanal underlättade delvis, genom att det nu gick att frakta järnet direkt från Hjälmaren till Mälaren. Carl Bonde hade varit en av de drivande bakom Hjälmare kanal, men för honom var detta bara en liten detalj i en mycket större plan. Han utarbetade en idé där alla alla stora sjöar i Mellansverige skulle förbindas med varandra. Dessutom skulle man få en direkt vattenled mellan Östersjön och Västerhavet.
I detta stora kanalsystem skulle också en arm sträcka sig rakt in i Bergslagens hjärta. När Carl Bonde undersökte möjligheterna insåg han att en kanal till Nora skulle bli för svår att genomföra. Istället hittade han en plats där landsvägen från Linde korsade Järleån. Redan på 1560-talet hade en första stångjärnshammare anlagts här och på 1620-talet tillkom ytterligare en. Runt hamrarna hade det bildats en liten by, bestående av bergmansgårdar. Genom att bygga en kanal härifrån ner till Hjälmaren skulle platsen bli en av de viktigaste lastplatserna i landet. Därför ansåg Carl Bonde att det var helt naturligt att också anlägga en stor stad här.
Inga invånare
Carl Bonde började genast mäta upp platsen och kunde sedan presentera sitt förslag för förmyndarregeringen år 1639. Efter att riksrådet och förmyndarregeringen ställt sig positiva till förslaget kunde det också börja genomdrivas. För att bygga en stad behövdes det givetvis en kyrka och rådstuga. Dessutom behövdes det ett antal bostäder dit intresserade kunde flytta. Till att börja med ordnade den dåvarande landshövdingen i Örebro län, Gustav Lejonhuvud, en stor avplaning av ytan där stadens torg skulle anläggas. Snart började också Carl Bonde med sitt kanalprojekt. Med hjälp av 60 knektar lät han gräva ett dike mellan Axbergshammar och sjön Lången, en sträcka på flera kilometer. Även en sluss byggdes längs den utgrävda kanalen.
Ett problem som återstod var att få invånare till den nya staden. Carl Bonde tyckte att de nya stadsborna skulle få flera förmåner. Bland annat frihet från tull och flera skatter under 10 års tid, fri transport av järn till Stockholm och rätt att uppföra nya masugnar. Dessutom ville han att staten skulle förbjuda handelsplatserna i Nora och Linde och flytta dem till Järle. Speciellt försökte han få några av de största namnen inom järnnäringen att flytta dit, såsom Christoffer Geijer och Andry Dress. Motståndet mot stadsplanerna var dock kompakt och staden fortsatte att gapa tom.
Järle län
Denna motgång gjorde dock inte att Bonde övergav sina storslagna planer. Han lade fram en annan plan som gick ut på att dela upp Bergslagen i fyra bergståthållardömen. Områdena skulle få varsin ståthållare, som skulle kontrollera bruken i de olika dömena. Ett av de fyra var Järle, som skulle bestå av Nora, Linde, Finnmarken och Grythyttan. 1641 instiftades därför Järle län och landshövding blev ingen mindre än Carl Bonde själv. Trots att staden saknade invånare hade det nu alltså blivit ett administrativ centrum, en residensstad. Tanken var också att bygga en kungsgård här, men det är oklart om den påbörjades.
Den 10 oktober 1642 undertecknade också förmyndarregeringens medlemmar Järles stadsprivilegier. Året innan hade också Grythyttan fått stadsprivilegier, vilket var en del av samma plan. De flera hundra år gamla samlingsplatserna Nora och Linde skulle utplånas och ersättas med statens nyanlagda städer Järle och Grythyttan.
Problemet med alldeles för få invånare kvarstod dock för båda de nya städerna. Endast några få, om ens någon, var intresserade av att flytta dit. Motstånd fanns inte bara från Nora och Linde, utan också från Arboga och Örebro. I augusti 1643 fick Bonde order från regeringen att återigen försöka övertala personer att flytta till Järle stad. Men det lyckades inte heller denna gång.
Bara några månader senare övergavs hela den storslagna planen. Istället fick Nora och Linde egna stadsprivilegier i december 1643 samtidigt som länet bytte namn till Nora län. Det var också Carl Bonde som fick i uppdrag att planera för de nya städerna. Trots att stadsprivilegierna för Järle sattes ur spel redan året efter de trädde i kraft har de aldrig formellt återtagits. Därmed kan man fortfarande se Järle som en stad, den minsta i Sverige.
Naturen mot kulturen
Även idag finns en konflikt i Järle, och liksom tidigare står den bland annat mellan de boende i närområdet och staten. Numera är det dock inte genom Carl Bonde som staten vill genomdriva sina planer, utan genom Naturvårdsverket. Det är denna myndighet som sedan 1970-talet äger området runt Järle kvarn, där det gamla bruket låg och staden skulle anläggas. Då blev det nämligen omgjort till ett naturreservat. Nu vill Naturvårdsverket riva den gamla dammen vid kvarnen, eller ”partiell utrivning”/”återställning” som de själva kallar det. Tanken är att underlätta för framför allt öringen och flodpärlmusslan.
Kritikerna – och de är många – menar att Naturvårdsverket tar alldeles för liten hänsyn till kulturmiljön på platsen. Genom att riva dammen menar de att myndigheten kommer att förstöra en mycket gammal historisk plats. Ärendet är inte avgjort än, och Naturvårdsverket håller just nu på att ta fram en ansökan att skicka till Mark- och miljödomstolen för att kunna påbörja sin rivning.
Läs mer:
Lindesberg och Nora genom tiderna, senare delen av Wilhelm Tham (1949)
