Guds vänner och hela världens fiender

Högt pris

Med stöd från svenska stormän och det mäktiga Hanseförbundet kunde Albrekt av Mecklenburg ta över Sveriges tron i februari 1364 från den tidigare kungen Magnus. Men priset visade sig med tiden vara högt. En av de som stött honom var Bo Jonsson. Detta var en man som på ett framgångsrikt och skrupellöst sätt utnyttjat den kaotiska tiden som följde på digerdöd och missväxtår i mitten av 1300-talet.

Under åren hade Albrekt varit tvungen att hantera både interna stridigheter och anfall från den tidigare kungen, som ville ha tillbaka sin krona. Det gjorde att både hans ekonomiska och militära makt försvagades. Flera gånger var han tvungen att göra eftergifter mot de allt mäktigare stormännen och han behövde också ta stora lån från Bo Jonsson. Bo skulle komma att äga mer mark än någon annan privatperson i Sveriges historia och kom också att bli betydligt mäktigare än kung Albrekt. Utan att tveka fattade han beslut som egentligen var förbehållna kungamakten.

Förändrad maktbalans

Bo Jonsson dog 1386 och hela maktbalansen i det svenska riket förändrades. När arvet, som bestod av både stora rikedomar och en hel del makt i form av kontroll över slott och län, skulle delas upp var det därför många som ville ha en bit av kakan. Bland dem fanns kung Albrekt. Han försökte därigenom att förstärka sin position i förhållande till kyrkan och de andra stormännen. Stormännen var dock inte alls så sugna på det. Istället valde de att rikta sina blickar mot de andra skandinaviska länderna, i jakt på någon som kunde ersätta Albrekt på tronen.

1370 föddes Olof, som var son till kung Håkan av Norge, dotterson till kung Valdemar av Danmark och sonson till tidigare kung Magnus av Sverige. Eftersom kungarna av Norge och Danmark dog år 1380 respektive 1375 hade han redan blivit kung i de två länderna. Nu var det bara Sverige som saknades för att Olofs skulle få kontroll över hela Skandinavien, trots att han ännu inte fyllt 18 år. Problemet var bara att han gick och dog 1387.

Hyllad som drottning

Istället tog hans mamma Margareta över som regent i Norge och Danmark. Det var också henne de svenska stormännen vände sig till när de ville bli av med Albrekt. 1388 hyllades hon som Sveriges rättmätiga ledare.

Efter en stor drabbning vid Åsle i närheten av Falköping kunde Albrekt besegras och gripas. Kriget var dock inte över för det. De tyska borgarna i Stockholm stödde fortfarande Albrekt och de vägrade att ge upp. Med tiden blev konflikterna i huvudstaden allt svårare mellan de tyska och de svenska borgarna. Enligt ifrågasatta uppgifter brändes flera av de svenska borgarna på Blasieholmen i samband med det så kallade Käpplingemorden. Samtidigt kastades borgare som inte stödde Albrekt ut från huvudstaden. Därmed hade mecklenburgarna två baser att attackera Margareta ifrån: både Mecklenburg och Stockholm.

Vitaliebröderna tar över Östersjön

En av mecklenburgarnas främsta militära taktiker var att ge kaparbrev till skeppare på Östersjön. De skulle attackera skandinaviska skepp och platser, men även skeppa mat och förnödenheter till Stockholm. Därför fick skepparna namnet vitaliebröderna. Det syftar på det latinska ordet vicutalia, livsmedel. Sina plundrade byten kunde de sälja i Hansestäderna Rostock och Wismar, som båda låg i Mecklenburg.

I början av 1390-talet kom piraterna, som till antalet då var tusentals, att kontrollera stora delar av Östersjön. Kaparbreven var inte längre så betydelsefulla. Allt fler började pröva sin lycka som pirater och vilka skepp som helst drabbades, inte minst handelsskepp med värdefulla varor. Det var inte ovanligt att hela besättningar dödades.

Ockuperat land

Vitaliebröderna gjorde också påhälsningar på land. Bland drabbade städer fanns Malmö, Skanör och Falsterbo, som alla brändes ned. Den norska staden Bergen attackerades också och under en kort tid tog de kontroll över den. När de senare lämnade Bergen var den plundrad på värdesaker och delvis nedbränd. 1394 hade turen kommit till Gotland, och här blev deras närvaro betydligt längre. De gjorde ön, eller i alla fall delar av den, till sin bas.

Från ön, med sitt strategiska läge mitt i Östersjön, kunde vitaliebröderna angripa skepp tillhörande Skandinavien, Hanseförbundet, tyskar och engelsmän. De attackerade alla handelsfartyg som kom i deras väg, och som motto hade de ”Guds vänner och allas fiender”. Deras framfart blev allt mer ohållbar för rikena omkring Östersjön. Allt fler började därför kraftsamla för att göra sig av med dem en gång för alla.

Förhandlingar och strider

Drottning Margareta började förhandla med Albrekt av Mecklenburg, som fortfarande var tillfångatagen. Hon gick med på att släppa fången, tillsammans med sonen Erik, i utbyte mot en stor summa pengar. Flera Hansestäder gick i borgen för summan, med Stockholm som pant. Att Stockholm lämnades i Hanseförbundets kontroll gjorde att vitaliebröderna miste sitt tidigare huvudsyfte, att lämna förnödenheter till huvudstaden. Sjöröveriet fortsatte de med trots det, och expanderade också sin verksamhet till Bottenhavet, under ledning av Arent Styke. Här byggde de bland annat borgarna Faxeholm vid Söderhamn och Styresholm i Ångermanälven.

Margareta försökte också vid flera tillfällen återta Gotland militärt, men stötte på patrull. I samband med att Albrekts son Erik blev frigiven begav han sig till Gotland för att regera ön. Han byggde borgen Landskrona utanför Klintehamn. Andra borgar som vitaliebröderna också besatte var Lojsta slott, inte långt ifrån kyrkan med samma namn, och den medeltida borgen i Slite. Över de delar av Gotland som Margareta fortfarande kontrollerade styrde Sven Sture. Men han valde att byta sida och gå över till vitaliebröderna. När Erik dog i pesten 1397 var det Sven Sture som tog över befälet över piraterna.

Samtidigt hade Tyska orden, som var en viktig kraft i Baltikum och räknade sina anor tillbaka till korsfarartiden, bestämt sig för att återställa lugnet i Östersjön. Ordensledaren Konrad von Jungingen, som betecknade vitaliebröderna ”Guds och hela världens fiender”, invaderade Gotland med en flotta bestående av 84 skepp med totalt 4000 man. Bröderna var chanslösa och flydde med ledaren Sven Sture i spetsen norrut och anslöt med de andra bröderna i Bottenhavet.

Piratväldets slut

Förhandlingarna med Margareta fortsatte samtidigt. Eftersom Albrekt inte kunde betala sin lösensumma kom Stockholm att tillfalla henne. Samma år, 1398, slöt Arent Styke och Sven Sture fred med drottningen och överlämnade sina borgar. En annan beryktad piratledare, Knut Bosson, som var son till stormannen Bo Jonsson, överlämnade sina finska slott året därpå. Därmed var sjöröveriet i Östersjön slut, i alla fall för den här gången. De forna piratledarna, som visat sig nog så driftiga, benådades och utnämndes till höga positioner i drottning Margaretas tjänst.

De vitaliebröder som fortsatte gjorde istället det i Nordsjön, med Friesland i norra Nederländerna som bas. Den mest fruktade piraten här var Klaus Störtebeker. Men med Hanseförbundet som motståndare lyckades de inte fortsätta i mer än ett par år. I ett stort slag vid Helgoland år 1400 lyckades Hanseförbundets stora flotta krossa piraterna. De som inte dödades greps och fördes till Hamburg. Bland dessa fanns Klaus Störtebeker, som avrättades tillsammans med många av sina män.

Sedan dess har Störtebeker blivit något av en legend i Tyskland. Statyer föreställande honom har rests i många städer, och han har fått namnge både en festival och ett tyskt öl. Många sägner kring honom har också uppstått. En av dem berättar om hans avrättning. Han ska ha bett de styrande i Hamburg att skona livet på alla de män som han, efter sin avrättning, kunde gå förbi. Efter att han fått sitt huvud avhugget ska han ha passerat elva män, innan bödeln till slut lade krokben för hans kropp.

Läs mer:
Artikeln När Stockholm var ett piratnäste av Catharina Ingelman-Sundberg i Svenska dagbladet (2011)
Sveriges historia, 1350-1600 av Dick Harrison och Bo Eriksson (2010)