Stormningen av Bastiljen
Till 5 maj 1789 hade den franska kungen Ludvig XVI för första gången på mycket länge sammankallat en ståndsriksdag, där representanter från alla tre stånden närvarade: präster, adel och borgare. Stånden kunde dock inte komma överens om hur rösträtten skulle ses och det slutade med att det tredje ståndet bildade en egen nationalförsamling. Flera personer från de två övriga stånden anslöt, medan kungen gjorde sitt bästa för att försöka stoppa dem. Det spreds rykten att han hade planer på att anfalla Paris. Ett par tiotusentals person samlades och intog fängelset Bastiljen, för att komma åt borgens ammunitionslager. Dagen då det skedde, 14 juli, firas än i dag som Frankrikes nationaldag.
I centrum för franska revolutionen stod en politisk grupp som gått till historien under namnet Jakobiner. Deras möten hölls nämligen i ett konvent tillhörande dominikanerna, som kallas Jacobins på franska. En av de tidigare ledarna för gruppen var Honoré Gabriel Riqueti de Mirabeau. Han var adelsman med ett brokigt förflutet som inkluderade många skandaler, med bland annat fängelsevistelser och spelskulder. Men han var också en lysande retoriker och kom därför att få en viktig roll i revolutionens tidigaste fas. Han försökte styra franska revolutionen i en mer återhållsam riktning än många andra. Han ville också att Frankrike skulle fortsätta vara en monarki, men samtidigt begränsa kungens makt.
Templet för alla gudar
Som en av få höga revolutionspolitiker slapp faktiskt Mirabeau bli avrättad. Istället dog han en naturlig död år 1791. Han hyllades som en hjälte och en av revolutionens fäder. Därför ville man också ge honom en begravning värdig hans livsverk. I Paris hade en nyklassicistisk kyrka, helgad till Genoveva av Paris, blivit färdig bara något år tidigare. Denna valde nu revolutionärerna att bygga om till ett mausoleum.
Mausoleet fick det pampiga namnet Panthéon, grekiska för ”alla gudar”, och det skulle hysa framstående fransmän som verkat i revolutionens anda. Den första att begravas där var Mirabeau. Några andra givna namn var Descartes, Voltaire, Rousseau, och Molière, som man ville ta upp från respektive grav och återbegrava i mausoleet. Dessa var visserligen döda redan långt innan franska revolutionen hade börjat, men ansågs ha föregått den på olika sätt. Av de fyra var det dock bara Voltaire och Rousseau som kom att hamna i Panthéon.
År 1792 föll monarkin i Frankrike och kungen ställdes inför rätta. Vid denna prövning kom det fram helt ny information om Mirabeau. Det visade sig att han hade haft hemliga möten med kungafamiljen där han informerade dem om det politiska läget och gav dem råd. Än värre var upptäckten att han hade fått stora summor pengar av dem. Oavsett om han spelade ett dubbelspel eller om han verkligen försökte få till en så oblodig kompromiss som möjligt falnade hans stjärna betänkligt bland revolutionärerna. 1794 flyttades hans kropp ut från Panthéon och begravdes i en anonym grav på en kyrkogård.
Döda kändisar flyttar in
När det gäller dramatikern Molière, som dött mer än hundra år tidigare, kom han att bli populär under franska revolutionen. Nya teaterlagar gjorde att hans pjäser kunde spridas på helt nya arenor, men först efter att de rensats från allt för rojalistiska tendenser. Man ansåg också att han inte hade fått en begravning som passade en så stor man. Därför grävdes hans kista upp och förvarades sedan under några år i väntan på beslutet om var den skulle placeras. Det kom dock inte att bli i Panthéon. Istället var det arkeologen Alexandre Lenoir som förbarmade sig över kroppen och uppförde en stensarkofag till den i sitt museum Musée des Monuments Français. Där hamnade också fabeldiktaren Jean de La Fontaine, som dött 1695.
Som en parentes kan nämnas att vare sig Molières eller La Fontaines kroppar hade slutat sin resa där. Några år in på 1800-talet öppnades en ny kyrkogård i Parisområdet – Père-Lachaise. I dag är den känd för ett flertal berömda personers gravar, men bakom det låg en aktiv marknadsföringsstrategi. Från början gick det nämligen lite segt att locka de döda till kyrkogården. Därför flyttade man dit kroppar som tillhört några kända personer, bland dem Molière och La Fontaine. Med tanke på kyrkogårdens senare popularitet verkar det ha fungerat väl.
Robespierres skräckmetoder
Med tiden kom franska revolutionen att fortsätta i en allt obehagligare riktning. En av de mest tongivande politikerna blev Maximilien de Robespierre. Från början hade Robespierre talat om försoning med motståndarna och tvekat om att införa republik. Efter att det kungliga palatset Tuilerierna stormades 10 augusti 1792 och Ludvig XVI senare fängslades stödde han dock en republikansk lösning. Han pläderade också för att kungen skulle avrättas, vilket också skedde.
Vid den tiden leddes Jakobinerna av Jean Paul Marat, en tidningsman som var en radikal kraft i franska revolutionen. I juli 1793 blev han mördad, av Charlotte Corday som var medlem i den oppositionella grupperingen Gironden. För övrigt var det Marat som i döden fick ta över Mirabeaus plats i Panthéon. Ledarskapet över Jakobinerna togs då över av Robespierre. Han valdes också in som ledare i det så kallade välfärdsutskottet. Utskottet fungerade som Frankrikes regering och Robespierre blev därmed Frankrikes ledare under den perioden som gått till historien som Skräckväldet. Ökade motsättningar i landet fick Robespierre att ta till allt värre metoder. Många tusen personer som ansågs vara kontrarevolutionära greps och avrättades.
Raserade kungagravar
Samma månad som han blev invald i välfärdsutskottet utfärdade nationalförsamlingen ett dekret som sa att alla kungliga gravar skulle förstöras. Fram till franska revolutionen hade klosterkyrkan Saint-Denis fungerat som de franska regenternas gravkyrka och nästan alla kungar var begravda där. Men nu var det alltså slut med det. Redan året tidigare hade klosterområdet raserats av revolutionärer, och även kyrkan och dess interiör hade drabbats svårt.
Vid olika tillfällen förstördes och plundrades de kungliga gravarna med början i augusti 1793. I samband med avrättningen av Marie-Antoinette i oktober samma år öppnades gravarna som tillhört huset Bourbon, vilket hennes make tillhört. De delar av monumenten som var gjorda i metall smältes och gjordes om till vapen medan marmorn avlägsnades. Alexandre Lenoir, som själv bevittnade förstörelsen i kyrkan, gjorde sitt bästa för att rädda och samla ihop statyer och monument. Han ställde sedan ut dem, vid sidan av Molières sarkofag i Musée des Monuments Français.
Två välbevarade kroppar
Kropparna i kyrkan visade sig vara i väldigt varierande skick. Speciellt två av dem var mycket välbevarade.
Den ena hade tillhört Henrik IV. Liksom övriga kungliga kroppar blev också denna förstörd och dumpad i en massgrav. Sedan hällde revolutionärerna kalk över dem, för att de skulle förstöras. I början av 1900-talet kom det dock ut ett huvud till auktion, som påstods vara det efter Henrik IV, som skulle ha blivit taget i samband med gravöppningen. 2008 kom det åter i ljuset, då den hittades på en vind, tillhörande en äldre man, som påstod sig ha köpt den 55 år tidigare. Forskare började då studera huvudet och kunde konstatera att det matchade bevarade porträtt på kungen. I en senare DNA-studie konstaterades dock att huvudets DNA inte kunde knytas till huset Bourbon, och därför troligtvis inte tillhört kungen.
Den andra kroppen som var förvånansvärt välbevarad hade tillhört Henriks generalmarskalk Henri de la Tour d’Auvergne de Turenne. Trots hans koppling till Frankrikes kungahus hedrades han som en av Frankrikes främsta generaler och ett revolutionärt föredöme. Därför sparades också hans grav. Efter att kroppen hade blivit utställd i kyrkan och sedan ett tag i Paris, hamnade, också den, hos Alexandre Lenoir på hans museum.
Kvarlevor flyttas igen
Ludvig XVI, drottningen Marie-Antoinette samt kungens syster Élisabeth avrättades under franska revolutionen. De begravdes i omärkta gravar. Kungen och drottningen hamnade på Madeleinekyrkogården. Systern begravdes istället på Errancis kyrkogård, eftersom den andra blivit full på grund av de många giljotinerade. Här hamnade många andra framstående personer från revolutionen, bland dem Maximilien de Robespierre, som man avrättade 1794 för att avsluta hans skräckvälde.
Efter Napoleon återkom huset Bourbon till makten, genom Ludvig XVI:s bror, Ludvig XVIII. Han öppnade massgravarna i Saint-Denis, där de kungliga kvarlevorna dumpats. Det visade sig att tiden, och kalken, hade gått hårt åt kropparna. Alla ben, som ska ha kommit från totalt 158 olika kroppar, placerades i ett benhus. Den nya kungen såg också till så att hans bror och Marie-Antoinettes kvarlevor, som det inte heller återstod speciellt mycket av, grävdes upp. Dessa placerades också i klosterkyrkan. Systern Élisabeths kvarlevor kunde han dock inte återfinna.
Läs mer:
The Revolutionary Exhumations at St-Denis, 1793, essä av Suzanne Glover Lindsay i Conversations (2015)
Burying Molière (And reburying him), artikel av Steve Moyer i Humanities, 31:3 (2010)
