Fornlämningsrekord del 1 hittar du här och del 3 här.
Ovanligaste typ av fornlämning
I Fornsök, där alla landets fornlämningar är registrerade, innehåller två fornlämningstyper endast en fornlämning var. En av dessa, Luftfarkost, skrev vi om i förra inlägget och därför fokuserar vi på den andra typen här, nämligen Björngravar.
Seden att begrava björnar under rituella former kommer från samisk kultur och förkristen tro. Efter björnjakten höll man en stor fest då man åt upp fångsten. Därefter samlade man ihop alla ben och lade dem i en grop, helst i anatomiskt korrekt ordning. Att man lade ned så mycket tid på att begrava björnen hade att göra med att den hade en särställning bland djuren och ansågs helig.
Totalt har man hittat ett tiotal björngravar i Sverige, och de flesta av dem är utgrävda och borttagna. Därför är det i dag bara en som är klassad som fornlämning. Det är i huvudsak i Lappland de finns, men man har också hittat rester efter en misstänkt björngrav på Bjuröklubb, vid Västerbottens kust. Den är emellertid registrerad som tomting i Fornsök. Vid undersökningarna har man konstaterat att gravarna är anlagda under perioden sen järnålder och fram till 1700–1800-talet.
Just den björngrav som är registrerad som fornlämning hittar man vid sjön Autjejaure (RAÄ-nr Tärna 952:1). Denna består av kantställda stenar i en rektangulär form, cirka 2 x 1,7 meter stor. I den ligger ett antal björnben, varav flera är kluvna för att komma åt märgen.
Vanligaste typ av fornlämning
Den absolut vanligaste kategorin av fornlämningar är olika typer av förhistoriska gravar och de utgör omkring 40% av alla kända fornlämningar i Sverige. Av dessa är den vanligaste typen stensättningar.
I Fornsök får man totalt lite mer än 79 000 träffar på fornlämningsklassade stensättningar. Det verkliga antalet är emellertid betydligt högre. Varje så kallad sammansatt lämning där det ingår stensättningar, som exempelvis gravfält, blir nämligen bara räknade en gång, oavsett hur många stensättningar det finns där.
Stensättningar är precis som namnet antyder uppbyggda av stenar, och de har antingen en helt flack eller en svagt välvd profil. De kan vara fyllda med jord, sand eller sten, men även vara ofyllda och endast markerade med en kantkedja.
Även formen varierar. Den vanligaste typen är rund stensättning, men det finns också ovala, båtformade, oregelbundna, kvadratiska, rektangulära och triangulära. En speciell form är så kallade treuddar, som skiljer sig från de triangulära i och med att deras sidor är konkava.
De flesta stensättningar kommer från järnåldern, men de förekom också under bronsåldern. I delar av landet kommer rektangulära stensättningar från den senare delen av vikingatiden, där människor blev begravda obrända i enlighet med den kristna traditionen.
Största gravfält
Gravfält är en typ av fornlämning som enligt definition består av minst fem gravar från förhistorisk tid. Det största hittar man på Björkö, alldeles intill handelsplatsen Birka, och det heter Hemlanden (RAÄ-nr Adelsö 118:1). Totalt täcker den en yta av 20 hektar och på dessa finns omkring 1600 gravar. Den stora majoriteten är högar, som har en diameter upp till 20 meter. Man hittar också en del stensättningar, bland annat treuddar och båtformiga.
En stor del av gravarna, omkring 40 procent, har blivit undersökta, och det är framför allt Hjalmar Stolpes förtjänst. Han åkte egentligen till Björkö för att studera bärnsten, men kom att intressera sig allt mer för de förhistoriska lämningarna. Totalt grävde han ut 677 gravar under sina grävningar på Björkö under 1870- och 80-talet, däribland en uppmärksammad krigargrav.
Störst skeppssättning
Skeppssättningar tillhör fornlämningstypen stenkrets och består av uppresta stenar som bildar formen av ett skepp. Ibland har de också en sten i mitten som kan markera en mast. I allmänhet är de resta under yngre järnåldern, men det finns också exempel som är från bronsåldern, speciellt på Gotland.
Den största, Ale stenar (RAÄ-nr Valleberga 20:1), ligger någon mil öster om Ystad. Den är omkring 67 x 19 meter stor och består av 59 stenar. Enligt tidigare uppgifter, vilket också har blivit bekräftat av senare undersökningar, fanns det ytterligare ett par mindre skeppssättningar på platsen.
Vid Sveriges största gravhög Anundshög, som vi skrev om i vårt förra inlägg, står ett par andra riktigt stora skeppssättningar, som är 53 respektive 51 meter stora. Dessa ligger intill varandra och delar också en sten. Kanske de därför egentligen borde bli räknade som ett monument och inte två, och därmed bli betydligt längre än Ale stenar.
Gotlands största skeppssättning ligger vid Tofta (RAÄ-nr Tofta 14:1) och mäter 45 meter. Inte långt från den är emellertid en ännu större skeppssättning, omkring 50 meter lång. Men den är inte klassad som en fornlämning, eftersom det var en bilhandlare i trakten som byggde den i början av 2000-talet av, med hjälp av en baklastare.
Största domarring
Även domarringarna är en form av stenkrets med resta stenar, men till skillnad från skeppssättningar är de placerade i en ring. Det har länge funnits teorier om att de har haft en funktion i tidigare ting, där tingens ledamöter satt vid respektive sten. Detta har gett denna typ av fornlämning dess namn. Antalet stenar är ofta udda, och det ska då ha varit för att det aldrig skulle bli lika vid omröstningar. Några tydliga belägg för en sådan funktion saknas emellertid, och i dag är de registrerade som gravar. I allmänhet har de blivit uppförda under järnåldern.
Vid Blomsholm några kilometer utanför Strömstad hittar man flera fina lämningar från olika tider, bland annat både Bohusläns största hög och skeppssättning. På ett av gravfälten (RAÄ-nr Skee 339:1) finns dessutom tre domarringar, varav den största mäter hela 36 meter i diameter, större än någon annan i landet. Just denna har faktiskt ett jämnt antal stenar i sin ring, tio stycken, och de är mellan en och två meter breda och höga. I ringens mitt står det även ett större mittblock.
Största röse
Den största fornlämningen av gravtypen röse hittar man i Kivik, Skåne. Den kallas Bredarör, Kiviksgraven eller Kungagraven (RAÄ-nr Södra Mellby 42:1).
Det gravröse som finns där i dag är i stor utsträckning resultatet av en rekonstruktion på 1930-talet, efter att den i många år använts som stenbrott. Hur den såg ut från början är oklart, men i dag är den i alla fall omkring 75 meter i diameter och tre meter hög. Till hällkistan i mitten, som är omkring 3,5 x 1 meter stor, leder en stensatt gång.
Speciellt intressant är tio stenhällar i gravkammaren som har blivit ristade med motiv i form av bland annat människor, vapen och skepp. Vid arkeologiska undersökningar har man konstaterat att flera personer under bronsåldern blivit begravda i röset.
Största gånggrift
Gånggrifter är en gravtyp som är lite mer än 5000 år gamla och består av en avlång gravkammare som är byggd av stora stenblock. In till denna leder en täckt gång. Runt kammaren uppförde man ofta en hög, som inte var lika hög som själva kammaren. I Falbygden runt Falköping återfinns de flesta gånggrifterna i landet. Det är också där man hittar den största, Ragnvaldsgrav eller Ravarehögen (RAÄ-nr Karleby 58:1).
Kammaren är omkring 16 meter lång och 2,5 meter bred. Över har det legat nio takblock, och av dem ligger tre kvar på sin ursprungliga plats. In till graven leder en elva meter lång gång, och runt den är en hög/stensättning som är 33 meter i diameter och mellan 1 och 2 meter hög. Graven har inte blivit arkeologiskt undersökt, men man har hittat flera fynd på ytan i form av bland annat flintredskap.
Guldrikaste grav
Tunagravfältet (RAÄ-nr Västerås 575:1) strax utanför Västerås är ett av det mest intressanta i Mälardalen. Det blev utgrävt på 1950-talet och man hittade bland annat åtta båtgravar från vendeltid. De har likheter med båtgravar från Valsgärde och Vendel, men med den skillnaden att det är kvinnor som blivit begravda i Tuna. Men den guldrikaste graven är en kammargrav på samma gravfältet, som blev anlagd under andra halvan av 200-talet e.Kr. Även i denna är det en kvinna som blivit begravd. Denna grav var både en av de äldsta gravarna och den största största på platsen, och båtgravarna blev placerade i förhållanden till den.
I graven hittade man totalt 340 gram guld, i form av en halsring, två armringar, två fingerringar och två nålar. Dessutom fanns bland annat två förgyllda silverbleck, ett halsband och en fin uppsättning romerskt husgeråd. En grav man hittat på sydöstra Själland har ett liknande innehåll, vilket gör att man kan misstänka en koppling. Kanske kvinnan i Tuna kom därifrån.
Kommentera gärna nedan om du har några synpunkter på texten!
