Förfalskaren i Hedemora

Som son till en präst var det givet att Nils Rabenius skulle utbilda sig. Själv verkar han inte ha varit helt till freds med detta. Han hoppade därför av studierna vid Västerås skola och började istället arbeta vid en handelsbod. När han tröttnade på detta återgick han till studierna och prästvigdes redan vid 24 års ålder. Ett starkt skäl var att hans pappa behövde en hjälppräst i sin församling Säby. Inte heller här stannade Nils speciellt länge. Istället fick han arbete som huspredikant hos den mycket förmögne bruksägaren Isak Cronström, som bland annat ägde Skultuna bruk i Västmanland. Uppenbarligen hade han lätt att knyta viktiga förbindelser med inflytelserika personer. Detta var en egenskap som skulle hjälpa honom mycket under sin fortsatta karriär.

Striden om en tjänst

1675 blev tjänsten som komminister ledig i Munktorp utanför Köping. Domprostens son Olof Aroselius var i princip redan färdig för tjänsten. Då fick biskop Nicolaus Rudbeckius ett rekommendationsbrev från riksrådet Krister Horn, där han förespråkade Nils Rabenius till tjänsten. Biskopen menade trots detta att Aroselius var betydligt bättre lämpad. Men biskopen fick snart en annan skrivelse, via ombud från Munktorps församling, som också förespråkade Nils. Biskopen reagerade starkt på denna, som har tyckte var polemiskt och angrep honom själv. Efter undersökningar visade det sig att Nils Rabenius själv i stor utsträckning arbetat om skrivelsen. För detta straffades han med att bli avstängd från sin tjänst. Han skulle också få tillbringa åtta dagar i häktet, men slapp ut efter en dag.

Därmed kunde man tro att tillsättandet av tjänsten var avgjord. Nils gynnare vände sig dock direkt till änkedrottning Hedvig Eleonora och menade att församlingen inte var nöjd med domprostens son. Bland annat framhölls hans ”späda målföre” som ett problem i den stora Munktorps kyrka. Änkedrottningen besökte ofta Strömsholms slott, som ligger nära Munktorp. Vid ett sådant besök gav hon löfte om att Nils skulle få tjänsten. Samtidigt skickade församlingsbor in nya inlagor i konflikten som förespråkade Nils som komminister. Alla var skrivna av honom själv. Den då sjuka biskopen försökte på sin dödsbädd förgäves få Hedvig Eleonora att ändra sig, men misslyckades. Nils tillträdde tjänsten samma år.

I kungens tjänst

Karl XI var ofta i Västmanland och det finns många sägner och anekdoter om hans uppsluppna kontakter med präster från skilda delar av landskapet. Nils Rabenius är inget undantag. Det berättas bland annat om hur de träffades första gången. Nils Rabenius, klädd i prästkläder, plöjde åkern nära vägen samtidigt som han högt memorerade sin predikan då kungen kom förbi. De började samtala och kungen gillade hans snabba svar.

1690 blev Nils utsedd till hovpredikant och han flyttade då till Stockholm. Flera berättelser om hans upptåg finns från denna tid. Bland annat klädde han ut sig till bonde och träffade fyra kyrkoherdar från landsbygden. Han berättade för dem att hans häst sprungit bort och bad dem därför hålla utkik efter den när de skulle resa hem. De bad honom beskriva den. Han svarade att hästen var enögd, som den första kyrkoherden, haltade, som den andra, hade en stor svällande buk, som den tredje, och hade hes väsande röst, som den fjärde.

Vid ett annat tillfälle ska drottningen ha frågat honom om han hade några nyheter att berätta. Han svarade att någon bonde fått ett barn, vilket syftade på grevinnan Bonde. När han var hemma hos hovstallmästaren sa han att han kunde få en dukat att försvinna från bordet utan att värden skulle se det. Efter att ha kastat innehållet i en vinkaraff i ögonen på värden var det ingen konst!

Skämt i krig

I och med Nordiska krigets utbrott fick han också bli regementspastor hos livdrabanterna. Trots att han plötsligt befann sig mitt i striderna upphörde uppenbarligen inte hans skämtlynne. Även om allt kanske inte är helt sant är det klart att det förekom upptåg i fältlägren. ”Här går allt lustigt te” som kungen själv skrev till sin syster. I Swenska Folkets Sagohäfder berättar Arvid August Afzelius om när Nils bad Karl XII att få lämna kriget och istället få ansvar över något pastorat i Västmanland. Kungen svarade då att Nils väl kunde stannat ett tag till och lade sedan till ”Du har min nåd”. När kungen senare gick förbi Nils kammare hörde han hur en instängd katt skrek. Han frågade Nils varför han stängt in katten, varpå Nils svarade: ”Åh, det är ett otacksamt kreatur, den katten; han vill ha mat, ehuruväl jag var dag säger till honom: ’Du har min nåd’.

I samma bok berättar författaren också om vad som hände natten innan slaget vid Düna den 9 juli 1701. Drabanterna övernattade i en byggnad som inte var helt färdig. Enligt berättelser gick det inte att bygga färdigt huset, eftersom trollen på natten rev ned allt som blivit byggt på dagen. När alla hade somnat lät Nils timmermän dra upp stora stockar på taket som sedan fick falla ner med stort oväsen. När drabanterna kunde konstatera att det var Nils och inte trollens verk beslöt de sig för att hämnas. De skar av den ena tygeln på hans häst. När striden inleddes och kulorna började flyga runt dem försökte Nils fly, men hans häst gick bara runt runt och kunde inte ta sig från platsen. Nils skrek: ”Själva djävulen rider hästen” varpå drabanterna svarade: ”Ja, vi se nog det”.

1702 fick i alla fall Nils Rabenius lämna slagfälten och slå sig till ro i Hedemora, först som kyrkoherde sedan som kontraktprost. Han dog här år 1717.

En beryktad förfalskare

Alla sägner och legender till trots, det som Nils Rabenius i dag är mest känd för är hans gärning, eller illgärning, för svensk historieskrivning. Troligtvis utvecklades hans intresse för svensk historia redan då han var huspredikant hos Cronstedt. På den posten blev han nämligen informator åt Cronstedts son Isak, som studerade många år i Uppsala, vilket gjorde att även Nils var där. 1670-talets Uppsala universitet var centrumet för den tidiga fornforskningen i Sverige, och där fanns bland andra pionjärerna Olof Rudbeck, Johannes Schefferus och Olof Verelius. När han senare blev hovpredikant i Stockholm kom han genast att ledigt umgås i stadens lärda kretsar och kunde när han ville besöka både det kungliga arkivet och antikvitetskollegiet.

Ända från tidigt i sin karriär började han samla på historiska texter, inte minst medeltida brev. Ibland samlades dessa in på tveksamma sätt. Hans samlingar berikades bland annat av ”inlån” från riksarkivet och från otaliga häradskistor runt om i Västmanland. Men samtidigt gjorde hans samlingsiver att ett stort antal historiska texter överlevt till våra dagar.

Undgick upptäckt

Under både 1600- och 1700-talet var det vanligt att adeln och andra rika släkter betalade historiker för att ta fram genealogier, där deras släkter framstod som betydligt mer ärofulla och äldre än de egentligen var. Att göra just detta om sin egen släkt var Nils Rabenius mest idoga förfalskningsarbete. Han skapade en fiktiv släkt, Rabbe, som han påstod var ursprunget till sin egen. Personer med detta namn går därmed som en röd tråd i många av hans förfalskningar.

Och många förfalskningar blev det. Bland de mer uppmärksammade finns Peder Swarts biskopskrönika för Västerås stift, en självbiografi av Olaus Petri och en bulla av påven Agapetus II. Kanske det också var han som skrev ”Anteckningar excerperade ur Västerås-biskopen Karls skrifter”, som vi tidigare skrivit om.

Nils Rabenius publicerade inga texter under eget namn. Han gjorde ofta också sitt bästa för att inte bli sammankopplad med de dokument som han framställt. Många av förfalskningarna lät han istället andra historiker publicera i god tro. Därmed lyckades han också undvika att bli upptäckt under sin livstid. I själva verket dröjde det långt in på 1800-talet innan historiker började ifrågasätta de texter han lämnat efter sig. Därefter har det pågått ett detektivarbete med att försöka utröna vad som har varit sanna källtexter och vad som har varit Nils förfalskningar. En del dokument har historiker ända in på 1900-talet trott varit äkta. Därmed har de länge också varit en del av den svenska historieskrivningen.

Läs mer:
Nils Rabenius (1648-1717) av Nils Ahnlund (1927)