Karl XI på björnjagt
Kungsörs gård hade redan på Gustav Vasas tid tillfallit hovet. Här spenderade Karl XI mycket tid, speciellt efter Skånska kriget som slutade 1679. I förhållande till Stockholms slott var byggnaderna här mycket enkla, vilket verkar ha fallit kungen i smaken. Han kunde dessutom arbeta ostört på platsen och endast ge sina närmaste tillträde. Men framför allt kunde han jaga i trakten. Älg, varg, räv, tjäder och orre blev alla kungens byten. Men ett djur gillade han att jaga mer än andra: björnen. Enligt egna anteckningar dödade hans jaktlag totalt 27 björnar från 1681 fram till kungens död 1697.
En av dessa blev betydligt mer uppmärksammad än de andra. Det handlade om en björn som sköts vid godset Sickelsjö i Götlunda socken utanför Arboga. Året var 1681 och datumet 20 januari. I kungens egen dagbok ges inte mycket information: ”Den 20 till Sikelsjö på björnjagt och så hit [till Kungsör]”.
200 kilo
Att jakten varit mer uppseendeväckande än vad som antyds i dagboken är dock uppenbart. Björnen blev mycket omtalad i sin samtid och det var också den enda som Karl XI lät stoppa upp. En notis i Livrustkammarens inventarieförteckning berättar:
Een stor opstoppat biörn, sampt dess beenragel opträtt på ståhltråd, hwilcken biörn är i hans kongl: maij:ts præsence skutin på jacht i giötlunda sockn wid sickelsiöö hoff när Arboga A:o 1682 [sic!], och har på Arboga wåg wägit 28 lb: effter upstadts wicht.
Karl XI gav även hovmålare David Klöcker Ehrenstrahl i uppdrag att göra en målning föreställande björnen. Den går under namnet ”Sårad björn i vinterlandskap” och är omkring 2,4 gånger 2,8 meter stor. Därmed behövde målaren sammanfoga tre dukar för att få plats med hela motivet. Även på baksidan av denna målning finns det lite information om själva händelsen:
Anno 1681 … den 20 Jan … skiöts dene Biörn af kongl. Maij Widh Stickelsjööhoff uthi Nerckie … 435 d… Stockholm … wogh efter … 28 lis … D. Klöcker Ehrenstrahl
Enligt uppteckningarna vägde björnen 28 lispund, vilket motsvarar omkring 200 kilo. Det är en ganska normal vikt för björnar. Därmed var det troligtvis inte vikten i sig som gjorde björnen så omhuldad av sin samtid.
En hyllningsdikt
En ung adelsman, Christoffer Leijoncrona, skrev också en dikt om händelsen. Den fick namnet Grafskrifft öfwer den Stoora Biörnen hwilcken af H. K. M:tz wäldiga arm wijdh Kongzöhr blef nederlagd, och skulle fungera som en hyllningsdikt till Karl XI. Det var i sig ett ganska djärvt företag. Det var vid tiden nämligen förbjudet att oombedd skriva denna typ av dikter om kungafamiljen. Att han ändå vågade berodde troligtvis på att han var adlig och att hans pappa var mycket omtyckt av kungen som hovintendent. Det fanns också mycket att vinna. Många unga personer skrev hyllningsdikter som en form av ansökningshandling där de visade upp sina förmågor, vilket kunde leda till bra befattningar. Dikten lyder:
Jag i thee wilda fält ther Atlas döttrar blänkte,
uthi mitt öpna swalg thee thama diuren sänkte,
Jag skräckte all den tracht, Jag fruchta aldrig änn
för Jägar-hund och horn, och eij för strijdbar Männ;
Till thes en högre krafft mig rasand Modet stäckte
Tå Norre Werldens pracht mitt wilda hierta brächte.
Och är mitt enda roos, then hiälten mig fält haar,
Som för sin foot till Jord, stört mången hielteskar.
Dikten, som alltså är skriven ur björnens perspektiv, beskriver hur ”Norra världens prakt”, det vill säga Karl XI, dödade den.
Även Sophia Elisabet Brenner, som kallats Sveriges första kvinnliga skönlitterära författare, skrev en dikt om kungens björnjakt 1681. Hon uppger att han fällde två björnar, varav Sickelsjöbjörnen är den ena:
Hwij undrar man sig på at Kungens Tapperhet/
Nu twenne Biörnar fält/ med största Manlighet/
Det är ju redan nog bekant uti all Land/
Tre Lejon resor tre/ ha’ måst fly för Hans Hand.
Båda dessa kan också läsas i samtidens politiska kontext. Karl XI hade vunnit flera viktiga slag mot Danmark under Skånska kriget. Detta nämns också i dikterna: ”stört mången hielteskar” och ”Tre Lejon (Danmark) måst fly för Hans hand”. Samtidigt liknandes ibland fienderna till Sverige just vid björnar, vilket gjorde motivet lämpligt och dubbeltydigt vid kungahyllningarna.
Tack vare hundarna
Utöver de redan nämna notiserna finns ytterligare en samtida källa som berättar om vad som hände under jakten i Sickelsjö. Det nederländska sändebudet i Stockholm skriver bara några dagar efter händelsen i ett brev att Karl XI tack och lov är vid hälsa. Han ska nämligen ha skjutit en ovanligt stor och gammal björn med en kula genom skulderbladet. Därmed blev förståligt nog björnen allt mer upprepad. Kungen lyckades trots det, för egen hand, ha slagit och stuckit ner djuret.
Hundra år senare beskriver Erik Fernow jakten utifrån jägmästaren Anders Molithæus perspektiv. Molithæus ska ha varit mycket uppskattad av kungen och fick därför följa med på jakten då björnen ska ha attackerat kungen. Alla blev förskräckta, men kungen lyckades fälla björnen. När han sedan skröt för Molithæus svarade denne på skämt: ”Ja, Ers Majestät hade fått se hur det gått, om inte mina björnhundar hade varit där.”
Jakthundarna tas även upp av Anders Fryxell när han beskriver händelsen ytterligare knappt hundra år senare. Han beskriver att kungen kom ifrån de andra under jakten. Han stötte då på en ovanligt stor och stark björn. Den första kulan skadade djuret och gjorde det argt, men stoppade det inte. Kungen sköt björnen med sin pistol, men inte heller det lyckades stoppa den. Björnen reste sig på bakbenen och skulle just slå omkull kungen då två hundar sprang fram och angrep björnen. Därmed kunde kungen komma undan.
En hästälg
Tack vare Ehrenstrahl vet vi än i dag ungefär hur Sickelsjöbjörnen såg ut. Detta var dock inte det enda djur som lagts ner av Karl XI:s jaktlag som målaren förevigade. År 1689 sköt kungen åtta älgar i Roslagen. Den största, en älgtjur på över 500 kilo, lät han spara älghornet efter. Han bad även sin hovmålare porträttera älgen. Problemet var bara att älgar var ett ovanligt djur och endast få hade sett någon. Dit hörde inte Ehrenstrahl själv. Han hade därmed bara hornet att utgå ifrån, och – sägs det – använde en häst som förebild när han avbildade djuret.
Inte så förvånande blev resultatet lite märkligt. Vare sig kungen eller konstnären själv ska ha blivit speciellt nöjd. Ehrenstrahl blev därför skickad till kungens älggård i Kungsör där han skulle kunna skåda riktiga älgar.
Älghornet sattes upp på väggen i Karl XI:s sovrum. Här, omgiven av flera av sina jakttroféer, mötte kungen sin död år 1697 efter en lång tids sjukdom.
Läs mer:
Daniel Möllers avhandling Fänad i helgade grifter: svensk djurgravspoesi 1670-1760 (2011)
