Dödens färg

Napoleons död

Efter att ha förlorat slaget vid Waterloo 1815 blev Napoleon landsförvisad till den lilla ön Sankta Helena i Atlanten, långt utanför Afrikas kust. Men hans tid där blev inte långvarig. Det har spekulerats mycket kring varför han 1821 dog, endast 51 år gammal. På 1960-talet föreslog den svenska tandläkaren Sten Forshufvud att Napoleon hade blivit giftmördad med arsenik. Ett av bevisen var att Napoleons döda kropp var ovanligt välbevarad långt efter hans död. Arsenik har nämligen starka bevarande egenskaper.

2008 genomfördes en undersökning som skulle ge svar på frågan om det verkligen var arsenik som dödat den franska kejsaren. Med hjälp av prover på Napoleons hårstrån undersökte man hur mycket arsenik som han hade blivit exponerad för. Men man begränsade inte proverna till hans sista tid. Prov togs också på hår från tidigare delar av hans liv, liksom från samtida släktingars hår. Resultatet visade att han troligtvis inte hade blivit giftmördad. Halterna av arsenik var inte högre under hans sista tid jämfört med tidigare. Det som var anmärkningsvärt var däremot att arsenikhalterna var mycket höga under hela hans liv, omkring hundra gånger högre än man hittar hos människor som lever i dag. Och det var inte bara hos Napoleon man såg de höga halterna. Också hans släktingar från samma tid hade liknande höga halter.

Ett dödligt men användbart ämne

Arsenik med atomnumret 33 är ett halvmetalliskt ämne som är mycket giftigt för människor och andra djur. Trots dödligheten har man under åren hittat på många användningsområden. Redan på bronsåldern tillsatte man ofta arsenik i bronset för att förbättra dess egenskaper. I den antika världen användes det också som tillsats i smink. Ända sedan den tiden och fram till i dag har också arsenik och olika arsenikblandningar använts för att behandla allt från sår till malaria och cancer. Det har också varit en bärande ingrediens i vissa gröna färger.

Arsenik från Köping

Det har funnits några olika sorter arsenikgrön men en av de mest använda uppfanns av apotekaren Carl Wilhelm Scheele. Han föddes i Stralsund 1742 och började arbeta som apotekarlärling i Göteborg som femtonåring. 1775 tog han över en apotekarrörelse i Köping och stannade där till sin död 1786. Hela tiden höll han på med kemiska experiment och kändast är han för att ha upptäck det han kallade eldsluft, det vill säga syre. Men han skapade alltså också ett smaragdgrönt färgpigment, gjort av arsenik. Efter honom har också nyansen fått sitt namn: Scheelegrönt.

Tidigare hade det inte funnits så många sätt att tillverka bra gröna färger på. Dessutom hade Scheelegrönt en fin lyster. Därför blev den mycket populär, speciellt i England under andra halvan av 1800-talet. Man använde färgen för att färga kläder, leksaker, accessoarer och godispapper men också för att färga mat. Det var också en populär färg bland konstnärsgruppen som brukar kallas prerafaeliterna. En annan färg som de också var svaga för var mumiebrunt, tillverkad av malda mumier.

Ett av de främsta användningsområdena för Scheelegrönt blev med tiden tapeter. Det sammanföll med en period under 1800-talet då tapeten verkligen slog igenom och kom att bli så pass billig att även andra än de högsta klasserna hade råd att klä in sina väggar.

En mördad kung

Trots de spretande användningsområdena har man under lång tid varit medveten om att arsenik är farligt. Vanligt var att det användes som råttgift. Men det användes också som människogift. Redan under slutet av medeltiden ska bland annat påvesläkten Borgia använt en blandning med bland annat arsenik för att döda sina motståndare. En fördel med arsenik är att den är smak- och luktfri, vilket givetvis underlättar om man vill göra sig av med sin fiende. I 1600-talets Italien ska det ha funnits personer som arbetade med att framställa arsenikhaltiga gifter avsedda för mord. Inte sällan var det unga kvinnor som ogillade sina män. I en stor andel av alla giftmord under de följande århundradena spelade arsenik en viktig roll. Inte minst har dessa mord lämnat avtryck i deckare från författare som Agatha Christie och Arthur Conan Doyle.

Även i ett av de mest kända giftmorden i svensk historia, det på Erik XIV, var arsenik troligtvis inblandad. Om det nu var ett giftmord vill säga. Första gången detta nämns i skrift var långt efter kungens död och många har genom året tvivlat på att kungen blev mördad. När professor Carl-Herman Hjortsjö gjorde en undersökning på den döda kroppen 1958 fann han dock höga halter av arsenik. Hans slutsats var därför att kungen dödats av detta giftiga ämne.

Förgiftad av tapeten

Huruvida det fanns någon risk att ha färgen i tapeter rådde det däremot olika meningar om. Egentligen var det inte så stor skillnad från diskussionerna om ftalater, bpa och gmo i dag. En del menade att det var livsfarligt, andra att kritiken bara handlade om larvig masshysteri.

Tapeterna var ju visserligen inte gjorda för att ätas. Men ett problem uppstod ändå när de började mögla i de fuktiga inomhusmiljöerna. Då kunde nämligen arseniken omvandlas till en långt ifrån hälsosam gas. Läkare uppmärksammade fall där barn hade dött och menade att det mycket väl kunde vara arseniken i tapeterna som var orsaken. Speciellt var det fattigare familjer som drabbades.

Sambandet mellan tapeterna och förgiftningar blev allt tydligare med tiden. 1876 infördes förbud mot arsenik i tapeter i Sverige. Och även om något sådant förbud aldrig infördes i England kom ändå efterfrågan på arseniktapeterna att minska. Inte minst på grund av att mindre giftiga alternativ togs fram.

Napoleons favoritfärg

Det sägs att Napoleon gillade grönt väldigt mycket. Därför omgav han sig också av en grön tapet i rummet där han spenderade sin sista tid på Sankt Helena. Mycket riktigt fanns det också höga halter av arsenik i bevarade delar av just den tapeten. Det kan onekligen vara en del av förklaring till att det fanns så mycket arsenik i hans hår. Men att det verkligen var arseniken som dödade honom är kanske mindre sannolikt. Istället har det föreslagits att det var en tumör som låg bakom hans död.

Läs mer:
Allt är gift: om dödliga ämnen och deras roll i historien av Olle Matsson (2018)
Arsenik och gamla tapeter – om Scheelegrönt, Umbra, Sveriges radio (2017)