En sagoskatt
År 1658 befann sig Jón Rúgmar på en båt från Island till Danmark. Han hade blivit relegerad från en isländsk skola och skulle åka till Köpenhamn för att överklaga beslutet. Vid tiden utkämpades Karl X Gustavs danska krig mellan Sverige och Danmark och en del i svensk krigsföring var att kapa danska skepp. Det hände också med det som Jón Rúgmar satt på. Han själv blev gripen och ställd framför Per Brahe, som insåg att Jón hade med sig något högst värdefullt i sin packning.
Efter några år hamnade Jón i Uppsala och kom att inleda ett samarbete med den första professorn i fornkunskap, Olof Verelius. Det Jón hade haft i sin väska var några sentida avskrifter av medeltida isländska sagor. Anledningen att svenska fornforskare intresserade sig så mycket var att en del av texterna handlade om forntiden i Sverige. Texterna öppnade dörren för ett helt fantastiskt källmaterial, som de till stor del helt saknat kunskap om. Jón fick i uppdrag att åka till Danmark och Island och samla fler medeltida texter och lärde också Verelius isländska, så att han kunde översätta texterna till svenska.
Den första publiceringen var av Götriks och Rolf Götrikssons sagor, som trycktes på både isländska och svenska. Detta var första gången en isländsk saga trycktes i sin helhet, och många fler skulle följa de närmaste decennierna. Intresset för de isländska sagorna innebar en milstolpe i svensk fornforskning och så småningom även fornforskningen i andra länder i norra Europa. Plötsligt fick man skriftliga källor till det man tidigare bara kunnat spekulera om. Många sagors verklighetsbakgrund, liksom faktauppgifter i dem, har visserligen under lång tid ifrågasatts. Men trots det finns fortfarande referenser till sagorna i många vetenskapliga arbetet om svensk yngre järnålder.
Triviala motgångar
Götriks saga, som troligtvis är från 1200-talet, inleds med en berättelse om Göte. Denna kung, som ska ha gett namn till Götaland var ute och jagade när han kom ifrån sina män. Långt in i skogen kom han fram till ett hus med en familj som aldrig tidigare haft gäster. Han åt upp deras mat och hade intimt umgänge med en av döttrarna, Snotra. Hon födde senare en son, Götrik.
Hon berättade också för Göte om ett berg, Gillingshammar, där det fanns ett högt stup. Familjen använde detta stup för att begränsa sin storlek när något extraordinärt hände. Genom att de äldre i familjen hoppade ner där kunde de dels se till så att resten av familjen överlevde, dels att de kunde komma till Valhall utan att behöva bli svaga och sjuka. Den följande tiden efter Götes besök hoppade sedan samtliga av Snotras familjemedlemmar över klippan för mer eller mindre triviala motgångar. Pappan och mammans skäl var till exempel att kung Göte ätit för mycket av deras mat. När det till slut bara var Snotra och Götrik kvar reste de till Götes hov, där sonen skulle komma att bli kung, och även sagans huvudperson.
Trots den skämtsamma tonen i Götriks saga antog Olof Verelius att berättelsen om klippan var en verklig, forntida sedvänja. När han översatte det isländska ordet i sagan, ætternisstapi, gjorde han ett misstag. Egentligen betyder det släktklippa men han kallade det för ättestupa.
Blind vidskepelse
En sak som Olof Verelius inte lyckades med var att försöka reda ut var Gillingshammar legat. Det var istället en uppgift som riksantikvarie Johan Hadorph tog på sig. Han hittade också platsen: den västgötska gården Gullhammar i Vättlösa socken. I Erik Dahlbergs planschverk Suecia antiqua et hodierna från början av 1700-talet finns platsen med. Texten intill lyder:
Ättestupa, ättestörta eller ättestapul var ett hiskligt stup från en hög klippa ned i ett gapande djup, dit personer störtade sig ned, som av någon orsak tröttnat leva; härigenom hoppades de att fortare komma till gudarnas sälla hem i Glysisvall, Valhall, Gimle eller andra platser, som folkets blinda vidskepelse uppdiktat.
Inga belägg
Trots att uppgiften om ättestupor bara nämns i en enda källa spreds den snabbt. I akademiska kretsar togs den som en sanning på 1600- och 1700-talet. I och med det romantiska 1800-talet fick företeelsen också en bestående plats i den svenska folktraditionen. När etnologer intervjuade gamla i södra Sverige hade de alla hört berättelser om hur äldre i forntiden hade hoppat eller blivit knuffade ner för klippor.
Ett stort antal klippor runt om i Sverige har tolkats som gamla ättestupor. I det nationella fornminnesregistret finns ett femtiotal platser som i tidigare historiska tolkningar eller i folktraditionen har pekats ut som ättestupor. De sprider sig ganska jämt över södra och mellersta Sverige, men det finns också ett par i norr. Men inte vid någon av dessa har man hittat några arkeologiska spår efter eller andra belägg för nedkastade människor. I själva verket är det högst troligt att ättestupor aldrig funnits.
Att slå ihjäl släkten
En liknande företeelse som en del av de äldre som intervjuades också kände till var ätteklubban, även kallad släktklubban. Även med den var det tanken att de yngre och friskare i släkten skulle döda de som inte längre var till någon nytta. Den mest kända ännu bevarade klubban torde vara den som på 1930-talet hittades på vinden i Tidersrums kyrka i Östergötland. Idag finns den på Nordiska museet. Klubbans skaft var tillräckligt långt för att alla i släkten skulle kunna hålla i den. På så sätt var det ett kollektivt beslut och ansvar att slå ihjäl de gamla och/eller sjuka.
Uppgiften om ätteklubba finns bland annat hos den lokalpatriotiske brukspatronen Petter Rudebeck. Utöver att berätta om klubban i sitt verk Småländska antiquiteter från slutet av 1600-talet menade han sig också bland annat kunna bevisa att staden Troja hade legat i Småland. Möjligtvis användes klubban i själva verket för att ringa i klockorna på dymmelonsdagen, då ljudet skulle vara dämpat.
En politisk slagklubba
I slutet av 1940-talet var åldringsvården i Sverige en bedrövlig historia. Inte nog med det, statistiska studier visade att befolkningen skulle få en allt högre andel gamla. Riksdagen röstade igenom ett förslag om att utöka och förbättra ett system med ålderdomshem. Dessa låg vid tiden under fattigvården och inhyste ofta handikappade, sjuka och föräldralösa vid sidan av åldringar. Genom att inte erbjuda de intagna mer än det mest nödvändiga tänkte man att man skulle kunna avskräcka andra från att hamna där. Författaren Ivar Lo-Johansson intresserade sig för frågan och började debattera mot ålderdomshemmen.
Han skrev först en reportageserie från ålderdomshem runt om i Sverige. Men störst genomslag fick han genom att göra fyra radioföreläsningar. I det första programmet jämförde han fattigvården och ålderdomshemmen med de forntida ättestuporna. Förr i tiden gjorde man sig av med åldringar genom att putta dem ner för stup, numera genom att placera dem på ålderdomshemmen. Detta var därmed en form av en psykologisk ättestupa. Programmen och följande böcker fick stort genomslag i debatten. Förslaget om ålderdomshem som redan röstats igenom i riksdagen förverkligades aldrig; istället kom hemtjänsten att slå igenom brett.
Läs mer:
Birgitta Odéns artikel ”Ättestupan – myt eller verklighet” i Scandia: Tidskrift för historisk forskning, Vol 62 Nr 2 (1996)
