Besynnerliga berättelser om Lasse-Maja

Den byxlösa tjuven

En av 1800-talets mest beryktade tjuvar hette egentligen Lars Molin, men har gått till historien under namnet Lasse-Maja. Han var verksam under början av 1800-talet och genomförde flera stöldturnéer i Mellansverige. Efter ett inbrott i Järfälla kyrka blev han till sist gripen och fick sedan spendera ett par årtionden på Carlstens fästning. Det var här han skulle förvandlas från en vanlig småtjuv till en verklig legend och mycket var det tack vare hans egen berättarglädje. När blivande kung Oscar I besökte fängelset tillsammans med sin fru fick de höra talas om Lasse-Maja. De bjöd därför in honom till sin jakt så att han kunde berätta alla sina historier för dem.

Det var också under tiden som han satt i fängelse som hans självbiografi Lasse-Majas besynnerliga äventyr blev till. Boken blev en av Sveriges första storsäljare och trycktes i otaliga nya upplagor. Hur mycket av det han beskriver som är sant och hur mycket som är påhittat, eller åtminstone mycket överdrivet, är i dag svårt att säga. Onekligen innehåller biografin i alla fall mycket som faller in under den senare kategorin.

Inspektorns frieri

En av de skrönor som Lasse-Maja berättar om börjar med att han tog in på ett gästgiveri i Arboga, iklädd kvinnokläder. Han var på väg till Stockholm, där han ville få arbete som hushållerska. På gästgiveriet träffade han en man som var inspektor på ett stort säteri. När inspektorn hörde att Lasse-Maja var på väg till huvudstaden utbrast han:

Ack! Skulle mamsell ej finna sig hågad att komma till mig för att förestå mitt hushåll, emedan min hustru är så sjuk att hon är sängliggande. Jag behöver så väl en anständig och hederlig människa, som ser efter mina barn och mitt hus. Vad lön beträffar, så skall jag visst ej göra avseende på några riksdaler mer eller mindre, endast jag erhåller en person, på vilken jag kan lita; i synnerhet som egendomen är ganska stor.

Lasse-Maja tackade ja och följde med inspektorn till det stora säteriet. Ägaren bodde i Stockholm och spenderade mycket tid utomlands, så inspektorn styrde det mesta själv på gården. Lasse-Maja fick ansvar för hela husbestyret och när inspektorns fru strax därefter dog var det han som ordnade gravölet. Det blev vida uppskattat av de prominenta gästerna. Därefter kunde Lasse-Maja titulera sig matmor och fick ta över en rad ansvarsområden som hustrun tidigare hade haft. Men inspektorn hade större planer för honom. Eftersom han fattat sådant tycke för sin nya matmor friade han till Lasse-Maja. Men Lasse-Maja nobbade honom och snart hittade inspektorn istället en annan kvinna att förlova sig med.

Mamsellen med skägg

Den nya trolovade och Lasse-Maja gick inte speciellt bra ihop. Hon noterade, och kommenterade, Lasse-Majas skäggväxt. Lasse-Maja sprang därför genast iväg, men kvinnan följde efter och såg hur han började raka sig. Så blev han känd som mamsellen med skägg på hela godset. På grund av deras schismer valde Lasse-Maja att inte följa med på bröllopet. Vissa trodde dock att det berodde på avundsjuka; att inspektorn valt den andra kvinnan framför sin matmor. Under tiden bröllopet varade packade han ihop sina, och även en del andra, saker och lämnade gården. När han kom till Örebro blev han bestulen på både häst och vagn, vilka han själv stulit från gården. Dessutom blev han efterlyst för stölden där. I samband med detta kom han att bli känd under namnet Lasse-Maja.

Lasse-Maja skriver inte själv om vilken gård det handlade om men troligtvis var det järnbruket Finnåker i Fellingsbro socken. Ägaren, som bodde i Stockholm och ofta var utomlands, var ingen mindre än Axel von Fersen. von Fersens koppling till Finnåker har under senare tid lett upphov till spekulationer om Lasse-Maja, som är så vilda att säkert inte ens han själv hade kunnat hitta på dem.

Marie Antoinettes son

Axel von Fersen har gått till historieböckerna kanske främst för sin relation med den franska drottningen Marie Antoinette. Vilka uttryck denna relation tog har många författare spekulerat kring, utan att riktigt nå något svar. En del har i alla fall tyckt sig se att drottningen födde en pojken ungefär nio månader efter ett av von Fersens besök. Pojken var Louis Charles, och efter att hans äldre bror dog 1789 blev han kronprins till den franska tronen.

Slutet av 1700-talet var dock en turbulent tid i Frankrike och den franska revolution gjorde Louis Charles uppväxt allt annat än så behaglig som hans föräldrar tänkt sig. I oktober 1789 tågade flera tusen personer, varav de flesta var kvinnor, till det kungliga palatset i Versailles. Skälet till marschen var den stora hungersnöd som hade drabbat Paris. Kungen tvingades öppna sina matförråd och han och hans familj följde sedan under tvång med tillbaka till Paris. Där sattes de i husarrest Tuileriepalatset. Ett par år senare försökte kungafamiljen fly till en mer kungavänlig del av Frankrike där förhoppningen var att starta en motrevolution. Till sin hjälp hade de bland annat Axel von Fersen, som fått uppdraget godkänt av den svenska kungen, Gustav III. Men flyktförsöket misslyckades, och kungafamiljen fördes tillbaka till Paris. Året därpå stormades det kungliga palatset och familjen sattes i fängelse i Tempeltornet.

Två kungars död

Louis Charles pappa anklagades för förräderi och avrättades i början av 1793. Även om Frankrike då hade utropat sig som republik hyllade många rojalister och en del andra länder prinsen som ny kung. Han fick av dem namnet Ludvig XVII. Men han fick trots det sitta kvar i fängelset, under mycket svåra förhållandet. Det var också det som ledde till att han dog 1795, endast tio år gammal.

Eftersom det var så mycket hemlighetsmakeri kring behandlingen av kronprinsen, och det var så få som hade sett honom, började det genast florera rykten efter att hans död offentliggjorts. Under de följande decennierna var det flera som hävdade att prinsen i själva verket hade blivit fritagen från fängelset och ännu levde. Andra menade rent av att det var de själva som var den verklige Louis Charles.

Kungen på Finnåker

Ett av alla rykte kring den unga kronprinsen involverar Axel von Fersen och Lasse-Maja, men det är av senare datum. I boken Lasse-Maja kung Ludvig XVII av Frankrike gör författaren Carl Calov gällande att Axel von Fersen, som alltså skulle ha varit Louis Charles far, hjälpte kronprinsen att fly. Han fick sedan följa med till Finnåker, långt bort från platser där någon skulle kunna känna igen honom. Flera säkerhetsåtgärder vidtogs. Självklart fick inte pojken säga något om sin bakgrund, men von Fersen ansåg inte att bruket var en tillräckligt säker plats ändå. Därför byttes Louise Charles ut mot en annan pojke, vars familj bodde i Djupdalen i Ramsbergs socken. När Louise Charles sedan växte upp blev han en skicklig tjuv som blev känd under namnet Lasse-Maja.

Hur bra historien än är så är det inte speciellt trolig att den är sann. Efter Louise Charles död gjordes en obduktion av kroppen. En av de närvarande läkarna lade beslag på hjärtat och smugglade ut det. Hjärtat flyttades sedan mellan olika ägare innan de slutligen hamnade i Saint-Denis, den kungliga gravkyrkan. Man gjorde så småningom en DNA-analys av hjärtat och kunde konstatera att det sannolikt hade tillhört kronprinsen. Efter det höll man en kunglig begravning för det.

Läs mer:
Lasse-Majas besynnerliga äventyr av Lars Molin
Bruket: en berättelse om Finnåker av Pernilla och Thomas Hjelt (2014)