Soldater och forskare
Generalen Napoleon Bonaparte ville förbättra Frankrikes position och skapa handelsvägar österut. Ett viktigt steg i detta var hans fälttåg till Egypten som påbörjades 1798. Efter en snabb vinst kunde han inta Kairo och påbörja ett stort reformarbete i landet. Men med tiden kom han och hans trupper att lida svåra nederlag och 1799 flydde han tillbaka till Frankrike. Hans trupper kapitulerade ett par år senare.
Med sig till Egypten hade han inte bara en 20 000 man stor armé. Samtidigt som det var ett fälttåg var det nämligen också en vetenskaplig expedition. Han lät därför många av Frankrikes framstående forskare, konstnärer och ingenjörer följa med. De fick i uppdrag att undersöka Egyptens fornlämningar, liksom kultur och geografi. Ett av fransmännens mest betydelsefulla forntida fynd, Rosettastenen, gjordes faktiskt ändå av soldater. På stenen fanns samma text skriven på både egyptiska och grekiska med tre olika skriftspråk. Därmed kunde man börja dechiffrera hieroglyferna, vilket innebar att det forntida Egypten plötsligt började tala.
Egyptomani
Även om den franska tiden i Egypten blev kort kom resan att få stora konsekvenser för Europa och Nordamerika. Genom alla de berättelser och föremål som de franska forskarna hade med sig tillbaka till Frankrike uppstod ett mycket stort intresse för det forntida Egypten. Det märkets inte bara i stora samlingar av egyptiska föremål. Även konsten, litteraturen och arkitekturen kom att påverkas under lång tid framöver.
En viktig symbol för detta blev mumien. De fraktades i stora antal till Europa under de följande decennierna och hamnade på museer, hos forskare och hos privatpersoner. Ingen större naturaliesamling med självaktning torde ha saknat delar av en död egyptier. Även mumieöppningar blev en populär umgängesform. Samtidigt som gästerna kunde inta en lättare buffé öppnades en sarkofag innehållande en mumie. Sedan lindades den ut framför de förundrade gästerna. De flesta tillställningar verkar ha haft en vetenskaplig eller undervisande ambition snarare än endast vara för nöjes skull. Men det finns också uppgifter om mer uppsluppna mumieöppningar.
Mumiefascinationen nådde nya höjder vid den här tiden, men den hade faktiskt funnits redan tidigare. På 1700-talet hade exempelvis drottning Lovisa Ulrika en mumie i sin samling, bredvid en glasbehållare med ett av sina egna för tidigt födda foster.
Mumia vera
Men redan ännu tidigare, från medeltiden och framåt, började man importera mumier till Europa. Då var det dock inte på grund av mumiernas status som kuriösa fornsaker. Istället var det deras påstådda läkande egenskaper man var ute efter. Man trodde att mumier hade balsamerats med asfalt, även kallad bitumen. I själva verket var det framför allt andra ämnen som använts, men efter en lång tid kunde ämnena få ett utseende som misstogs för asfalt. Det arabiska ordet för asfalt är mūmiyā och så småningom kom detta att användas på liken själva: mumier.
Utöver att tro att mumier blev balsamerade med asfalt trodde man också att ämnet hade helande egenskaper som kunde bota många typer av åkommor. Det var en uppgift som hade florerat ända sedan antiken.
Ett problem var dock att asfalt var relativt ovanligt och bara fanns på några få ställen. Därför försökte man hitta substitut. Det substitutet blev mumier, som man tänkte innehöll höga halter av ämnet. Mald mumie, kallad Mumia vera, kom således att bli en viktig ingrediens i mediciner mot många sjukdomar under framför allt 1500- och 1600-talet. Den första svenska officiella samlingen med instruktioner hur man tillverkar läkemedel kom ut 1686. I recepten här finns, vid sidan av bland annat skallben från avrättade, enhörningshorn och avföring, också mumiekött med som ingrediens.
Falska mumier
Med en ökad efterfråga steg också priset, och mumier blev allt dyrare. Då började skrupelfria personer att skapa förfalskningar som kunde säljas på den europeiska marknaden. Inte för att man kan kalla européerna eller lokalbefolkningen som plundrade forntida gravar i tusentals för att få tillgång till äkta mumier mindre skrupelfria. Avrättade eller döda slavar behandlades med asfalt och lades i solen för att torka. Sedan såldes de i Europa. I själva verket var sannolikt många av de egyptiska mumierna på marknaden vare sig egyptier eller mumier. I bland var det inte ens resterna efter människor. Det kunde lika gärna vara döda djur som såldes som mumiedelar. Samtidigt fanns det också de som menade att det inte var specifikt forntida mumier som gav de välgörande resultaten. Vilka lik som helst skulle fungera minst lika bra; det kunde till och med vara en fördel att de var nyligen avlidna.
Mumiebrunt
Med tiden blev det allt mer klart att de påstådda effekterna med mumia vera kanske inte var så övertygande. Men samtidigt som det skedde en klar nedgång i folks vilja att äta gamla egyptier kom mald mumie att få en rennäsans i ett annat sammanhang. Färgen mumiebrunt, som bestod av en blandning av beck, myrra och mumie, hade visserligen använts sedan 1500-talet. Men mest populär var den från mitten av 1700- och in på 1800-talet, speciellt av konstnärsgruppen som brukar kallas prerafaeliterna. Samma konstnärsgrupp gillade också den smaragdgröna färgen Scheelegrönt, gjord på arsenik.
Ett problem med färgen var att den varierade mycket i kvalitet. Men den nedgående efterfrågan under 1800-talet hade också att göra med dess ursprung. En del konstnärer som använde färgen visste uppenbarligen inte om att delen om mumier i namnet skulle tas bokstavligt. I en självbiografi berättar Rudyard Kipling om en händelse som utspelade sig under ett besök hos hans moster Georgiana, som var gift med den brittiska konstnären Edward Burne-Jones. En dag kom Edward plötsligt ut med en tub mumiebrunt och sa att han precis hade fått reda på att färgen i själva verket bestod av döda faraoner. Därför anordnade de tillsammans en högtidlig begravning åt tuben i gräsmattan. Trots nedgången i efterfråga fanns ändå äkta vara att få tag på ännu i början av 1900-talet.
Gödningsmedel
I reseskildringen Innocent abroad skriver Mark Twain om hur man i Egypten använde mumier som bränsle i sina lok. De köpte dem ton- eller gravfältsvis och ibland hörde man lokföraren ropa ”Damn these plebeians, they don’t burn worth a cent — pass out a King”. Även om det här kanske ska betraktas som ett skämt finns det ett annat sammanhang där mumier faktiskt såldes tonvis. I slutet av 1800-talet hittade man ett gravfält med hundratusentals mumifierade katter, troligtvis skänkta som offergåvor till gudarna. Totalt 19 ton katter såldes och skickades till Liverpool där det användes som gödningsmedel.
I dag må det anses milt sagt märkligt att mala mumier, oavsett om syftet är att äta dem eller måla med dem. Förhoppningsvis värdesätter vi både människans historia och de människor som levde i den historien mer än så. Men vem vet. Kanske man i framtiden kommer att prata om hur barbariskt det var på 2000-talet då man hade mumier utställda på museer för att tillgodose besökarnas nyfikenhet? Eller för den delen, publicera bilder av dem på diverse historiska bloggar…
Läs mer:
Philip McCouat, ”The life and death of Mummy Brown”, Journal of Art in Society
