Beowulfs grav

Jätten och sjökungen

På halvön Kålland i Vänern ligger Västergötlands största gravhög, Skalunda hög. Under andra halvan av 1600-talet fick alla sockenpräster runt om i landet i uppdrag att rapportera in alla kända fornlämningar i sina socknar. Från Skalunda var det prästen Haqvinus Kinna-Sylvester som undertecknade brevet. Han skriver att ”Skalunga högh” finns här, 20 alnar hög och 3000 alnar i omkrets. När det gäller omkretsen måste det ha blivit en nolla för mycket; det motsvarar närmare 1800 meter! Senare uppmätningar har visat att högen har en diameter på omkring 65 meter och höjd på omkring 7 meter. En mindre utgrävning på 1990-talet visade också att högen troligtvis uppfördes på 700-talet.

Högen är kanske allra kändast för en spridd sägen, som bland annat finns med i Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Två skeppsbrutna träffade en jätte, som tidigare bott i Skalunda hög. Eftersom männen också de var från Västergötland frågade jätten dem om hans gamla hem. De berättade att den hade blivit ihopsjunken. ”Jaja, jaja, kan nog tro det,” sa jätten ”den högen bar min hustru och dotter ihop i sina förkläden på en morgonstund!”

En annan figur som har satts samman med högen är en Racke. Enligt legenden var detta en sjökung som under vikingatiden seglade österut i jakt på rikedomar. Han ska vara begravd i högen, tillsammans med alla skatter han samlat på sig. Ibland syns han vandra omkring där uppe, iklädd full stridsmundering. Det ska vara för att hindra andra från att stjäla skatterna.

Kungar och högar

På 1600-talet, i den antikvariska forskningens barndom, var det framför allt runstenar och stora gravmonumenten som man intresserade sig för. Gravhögar var knappast ett undantag. I slutet av samma århundrade började också äldre texter, bland annat kungasagor från Island, att spela allt större roll för fornforskningen. De kungar som anges i sagorna betraktades som verkliga personer. Följaktligen menade man också att man borde kunna finna spår efter dem. Givetvis tänkte de att de största gravmonumenten vara uppförda över just kungar.

Riksantikvarie Johan Peringskiöld, som 1692 skrev Ättartal för Swea och Götha konunga hus, tyckte sig kunna identifiera gravplatserna efter åtminstone några kungar. Bland annat tänkte han sig att kungen Bröt-Anund var gravlagd i Anundshög utanför Västerås och att Ottar Vendelkråka fått sin sista vila i Ottarshögen utanför Uppsala.

Även den tidigare riksantikvarien, Johan Hadorph, var vid samma tid inne på liknande idéer:

Konungar och store hieltar fingo stora högar, som effter dem nämdes, och hafwa Nampnen än behåldne. Widh Upsala äro trenne, Odens hög uthi Hargs By i Odensala Sockn, hwarest Oden bodt, hwilken än kallas Odens sal, i Norsunda Konung Nordians, konung Ottars Wendelkråkas hög uthi Wendel, uppå trenne Konungahögar ofwan för Konunggården, Konung Siolms och hans effterkommandes, uthi Skalerne i Wästergöland, Konung Anunds widh Wästeråhs, Konung Berins widh Leberg uthi Östergöhtland, och sammaledes Konung Ingialds i Småland.

Han kopplar här ihop högar i Skalunda med kung Skjolm och hans släktingar. Inte långt från Skalunda hög finns en mindre hög som av tradition kallas Kung Skjolms hög.

I upplysningstidens anda

1700-talet innebar en allmän nedgång i intresset för forntiden. Stormaktstiden gick mot sitt slut och därmed falnade också många av idéerna om Sveriges forntida storhet. I samband med nya upplysningsideal växte det samtidigt fram en större kritik mot tidigare tiders forskning. Några började till och med argumentera att storhögarna i Gamla Uppsala inte alls var gravar, eller ens tillverkade av människor. Med tiden skulle denna idé växa sig allt starkare och till slut kände sig kung Karl XV tvungen att personligen avsätta medel till en undersökning. Den genomfördes på 1840-talet i den östra högen, just för att bevisa att det verkligen var en grav.

Under senare delen av 1800-talet började arkeologin skapas som ett eget studieämne med krav på vetenskap och tillförlitlighet. Därmed kom också de arkeologiska föremålen i fokus. Det viktigaste arbetet var att försöka göra kronologier och relatera föremål till varandra tidsmässigt. De forna sagokungarna och -hjältarna kanske levde kvar hos många lokalhistoriker och hembygdsforskare. Men i arkeologin hade de inte längre någon plats. Detta skulle dock snart förändras.

Kvädet om hjälten Beowulf

Omkring år 1900 började många arkeologer att återigen intressera sig för gamla källtexter för att förstå Sveriges forntid. Bland de viktigaste texterna för dem fanns de skrivna av Snorre Sturlasson på 1200-talet samt Beowulfskvädet.

Kvädet är en berättelse från England som utspelar sig i Skandinavien. Huvudpersonen är hjälten Beowulf. Exakt när texten första gången blev nedskriven är oklart. Förslag har varierat mellan 700- och 900-talet e.Kr. Beowulf är av geatisk börd, vilket många forskare menar är ett annat ord för götar. Han tar sig till danernas kung för att besegra monstret Grendel och monstrets mamma. När han återvänder till geaternas rike blir han kung. Han dör senare efter att ha slagit ner en tredje fruktad fiende, en drake.

En gyllen medelväg

En av centralgestalterna i den nya textbaserade inriktningen av arkeologin var Birger Nerman. Han blev med tiden högst inflytelserik och fick 1938 arbetet som högsta chef på Historiska museet. Vid samma tid blev han också ordförande för Svenska fornminnesföreningen. Han menade att den tidigaste forskningen varit allt för okritisk mot texterna. Men samtidigt hade den senare forskningen varit allt för kritisk. Nu tyckte han att det tid för en gyllen medelväg: en försiktig mellanståndspunkt.

Men att vara försiktig är inget man kan kritisera Birger Nerman för, snarare tvärtom. Kritiken mot de gamla källtexterna verkar emellanåt mest använts för att belägga egna teorier. Förr hade exempelvis vissa menat att Bröt-Anund inte kunde vara begravd utanför Västerås eftersom han enligt Snorre Sturlassons Ynglingasagan dött i ett jordskred i ett fjällområde, Himenfjällen. Med den nya textkritiken kunde man nu hävda att Snorre hade tolkat saker fel. Egentligen hade fjällen syftat på bar himmel och jordskred på ett överfall. Därmed var det inte längre några problem med att det inte finns några fjäll i Västmanland.

Snart hade Birger Nerman placerat nästan varenda sagokung från de isländska texterna och Beowulfskvädet i högar runt om i Sverige. Aun och hans son Egil, menade han, var begravda i varsina högar vid Gamla Uppsala. Egils son Ottars gravhög hittade man i Vendel, medan även hans son Adils lades i en hög vid Gamla Uppsala. Auns son Östen kan ha blivit begravd i Nordians hög i Sigtuna kommun, medan dennes son Ingvar fick sin vila i en hög i Estland. Ingvars son Bröt-Anund placerades i Anundshög utanför Västerås. Även Bröt-Anunds sonson Olof Trätälja, liksom dennes son Ingjald fick sina sista viloplatser identifierade, i högar vid Byälven i Värmland.

Beowulfs i Skalunda hög

Nerman hittade mycket av stoffet som han byggde upp sina kronologier kring i Beowulfskvädet. Här nämns flera kungar och händelser som också förekommer i andra historiska källor. Nerman menar att de därför kan betraktas som historiska. Därmed borde också andra händelser och personer som nämns i kvädet ses som verkliga, inklusive huvudpersonen själv. Att det samtidigt finns många saker i kvädet som uppenbarligen inte är historiska verkar ha brytt honom mindre. Hur som helst, om Beowulf verkligen hade levt så måste han ju också ha dött. Som kung över geaterna borde han ju rimligen också fått ett ståtligt monument uppfört efter sig.

I kvädet står det faktiskt var Beowulf blev begravd: i en stor hög på en klippudde väl synlig från havet. Nerman tog fasta på denna beskrivning och kom fram till att det fanns en gravhög i Götaland som passade ovanligt väl in: Skalunda hög. Men i sådana fall får man förstås bortse från att Kålland inte är en klippudde i havet, utan en halvö i Vänern, och att högen ligger ett par kilometer från närmaste vik.

Världens äldsta rike

Kopplingen mellan Beowulf och Skalunda finns bland annat i Nermans Sveriges rikes uppkomst. Det är en intressant bok, som inte hamnar långt ifrån de gamla idéerna om ett forntida storrike i Sverige. Den mynnar ut i slutsatsen:

…det svenska riket kan, som vi sett, med all sannolikhet föras i obruten kontinuitet tillbaka till den sveastat, som Tacitus omnämner i slutet av 1:sta århundradet e. Kr., och därför kunna vi säga, att vårt svenska rike är det äldsta i Europa, omkring två tusen år gammalt och flera hundra år äldre än något annat…
Det är ett arv, som förpliktar.

Vare sig tolkningen om Skalunda hög som Beowulfs grav eller Nermans slutsats om sveastaten verkar ha fått någon större spridning i samtida forskningskretsar. Och tur är väl kanske det. Men idéerna om Svea rikes höga ålder var knappast något nytt. Redan 600 år tidigare var den med i den första svenska översättningen av de fem moseböckerna. Här sägs det faktiskt till och med vara det äldsta riket i världen, grundat av Noas sonson, Magog. I slutet av 1600-talet var Olof Rudbeck inne på något liknande i sina försök att förlägga Antlantis, och därmed alla kulturers vagga, i Uppland. Så tokigt det kan bli!

Läs mer:
Skalunda hög: historier kring en hög, artikel av Mats Burström i Mellan bronssköld och JAS-plan (1996)
Sveriges rikes uppkomst av Birger Nerman (1941)