Lajvaren Karl XI

Rädd för allt

Kungen hade svårt att lära sig läsa och skriva och han kunde inte mycket om vare sig politik eller historia. Dessutom hade han problem med att tala inför andra på grund av rädslan att råka skämma ut sig. Den italienska diplomaten Lorenzo Magalotti besökte Sverige under 1674 och beskrev kungen som rädd för allting. Han vågade inte se någon i ansiktet och att han rörde sig som om han gick på glas.

Det fanns dock något som fick Karl XI att bli som en annan person: hålla krigsövningar. Då fick han plötsligt ett stort självförtroende och stor entusiasm. ”Han förstår mycket väl att leda militäriska öfningar så väl till fots som till häst, att ordna trupperna och uppställa dem i slagordning”, skriver Magalotti. ”Detta gör han så bra och med sådan ledighet, han talar därom med sådan grundlighet samt gör så noga reda därför, att han förefaller som en gammal fältherre, då man ser honom i spetsen för sina trupper.” Han ägnade mycket energi och möda åt små detaljer inom armén, som i vanliga fall var långt under kungens beslutsnivå. SAOL:s definition av nörd ligger nära till hands: ”person som har ett stort special­intresse och som där­för kan verka ngt enkel­spårig”.

Kriget drar närmare

Innan kungen blev myndig år 1672 styrdes landet av en förmyndarregering som leddes av hans mamma, änkedrottning Hedvig Eleonora. De hade gjort allt för att bevara maktbalansen i Europa. På så sätt kunde de förhindra att ett nytt storkrig skulle bryta ut, som kunde hota landets gränser. Men det var en svår balansgång med flera stora europeiska riken som hade helt olika viljor och ambitioner. Genom att gå i förbund med Frankrike fick Sverige ekonomiska bidrag för att rusta upp militären. I utbyte skulle Sverige se till så att det Tyska riket höll sig utanför det fransk-nederländska kriget.

När ändå flera tyska furstar ställde sig på Nederländernas sida krävde Frankrike att Sverige skulle ställa upp en armé på 22 000 man i Pommern. Händelserna ledde till att Nederländerna och sedan Danmark förklarade krig mot Sverige år 1675. Sveriges roll som en europeisk stormakt var onekligen hotad, men kungen verkar inte allt för missnöjd. Snarare såg han fram emot att få rida i spetsen av sin armé på slagfältet i ett riktigt krig.

Skansen på Gärdet

Vid det laget var han också något av en van härförare på fältet, med två stora slag bakom sig. På grund av oroligheterna i Europa hade nämligen förmyndarregeringen gjort sitt bästa för att lära tonåringen Karl XI allt om krigets konster. Ett sätt att göra det var genom storskaliga krigslajv. Några år innan det verkliga kriget bröt ut fick flera hundra soldater från Upplands och Västmanlands regementen i uppdrag att bygga en stor befästning på Ladugårdsgärdet vid Stockholm i form av en stjärnformig skans. De kraftiga och omkring 150 meter långa murarna byggdes av torv och timmer och runt dem grävdes vallgravar. Även anläggningar för anfallande trupper byggdes, bland annat i form av befästa verk för kanoner.

Här hölls sedan landets första stora fälttjänstövning med 3000 soldater involverade i striderna. Kungen och alla andra sov i tält i närheten av stridsplatsen under den veckolånga övningen. Träningen bestod bland annat av landstigning, fältslag och stormning av skansen. Att det var på blodigt allvar fick två soldater verkligen erfara. De dog när man sprängde en del av skansen med en mina i den slutgiltiga stormningen.

Nästa fältslag vid Arboga

Ett par år senare var det dags igen, nu utanför Arboga. Här hade man byggt en betydligt större anläggning än den vid Ladugårdsgärdet. Två befästa läger byggdes upp med en kilometers avstånd på vardera sidan av Hjälmare kanal. Lägret i väster var 360 gånger 300 meter stort, i form av en skans med elva bastioner. Det andra lägret var något smalare och hade åtta bastioner. Dessutom fanns det några mindre befästningsverk, värn och kanonplatser mellan lägren. Kungen bodde i det östra lägret, där det utöver hans tält bland annat fanns tält för Kungliga hovstaterna och personliga tält till de mest betydelsefulla generalerna och officerarna. Arbogas borgare hade också byggt upp stall och kök i trä och i lägret fanns också en affär som sålde tobak, drycker och andra förnödenheter till soldaterna.

Också här samlades flera tusen soldater, som i hård blåst och piskande oktoberregn under åtta dagar kämpade på det fält som snart förvandlades till lervälling. Många bar uppenbarligen skarpladdade vapen. Den östra sidan skulle belägra den västra skansen och dess styrkor leddes av kungen själv. Vid sin sida hade han flera av sina närmaste män. Den andra sidan anfördes av riksrådet Axel Julius De la Gardie. Från början hade han flera av de försvarsverk som låg mellan de båda lägren och även en vindbro över kanalen, men undan för undan intogs de av kungens styrkor, som kom allt närmare motståndarnas fäste.

Kungens häst skjuten

Utanför De la Gardies skans möttes de båda sidorna i ett stort fältslag. Sedan följde stormningen av fästningsverket, som attackerades från tre olika håll av knektar, piketen och infanteribregader. De la Gardie gjorde sitt bästa för att hålla tillbaka trupperna, men matchen var givetvis redan sedan länge uppgjord. Det var kungen själv som skulle stå som vinnare efter att han med dumdristigt mod lett sina soldater rätt in i fiendens läger, precis som det var tänkt att gå till i de verkliga krigen när det väl kom.

Under tiden som striden pågick fanns det ett danskt sändebud på plats, som sedan kunde rapportera hem om den minst sagt realistiska övningen. Precis som under lägret vid Stockholm skedde också här allvarliga olyckor där soldater fick sätta livet till. En bro över kanalen rasade när allt för många ryttare samtidigt försökt ta sig över och en båt med tjugo man och tio kruttunnor ombord exploderade. Inte heller kungen själv klarade sig helt från skador. Vid ett tillfälle under övningen var det någon som sköt hästen han red på! Vilket snöpligt slut det hade varit på svensk stormaktstid om kungen hade dött av ett vådaskott under ett militärt lajv, och onekligen jobbigt att vara den skyliga soldaten.

Kanske hade Karl XI nytta av krigslajven. Som kung lyckades han i alla fall upprätthålla stormakten Sverige utan några större förluster av landområden. Stormaktstiden slutade inte förrän efter ytterligare ett par decennier sedan han dött 1697.

Läs mer:
Thomas Hjelts artikel ”Karl XI:s läger vid Hjälmare kanal” i Arboga minnes Årsbok 2016
Thomas Roths artikel ”Lägret på Ladugårdsgärdet” i Kulturvärden 2000:1