”Här ska staden ligga!”
Göteborgs historia började redan under medeltiden och staden Lödöse har setts som den första föregångaren. Men det skulle bli fler. Eftersom Lödöse låg långt ifrån kusten beslöt man att anlägga en ny stad med namnet Götaholm närmare havet. Den nya staden, som anlades vid nuvarande Gamlestaden, fick dock istället namnet Nya Lödöse. Redan på 1300-talet hade svenskarna uppfört Gamla Älvsborgs fästning vid Klippan för att befästa sin kontroll över området. Gustav Vasa bestämde på 1540-talet att invånarna i Nya Lödöse skulle flytta till området intill borgen och här bilda Älvsborgs stad. Orten blev dock kortvarig och i början av 1600-talet var det åter dags att skapa en ny stad. Den här gången gick flyttlasset till Färjestaden på Hisingen och då började också namnet Göteborg användas. Även här blev dock bebyggelsen kortvarig efter att danskarna snart kom och brände ner hela staden.
Den permanenta lösningen på problemet med en stad vid Götaälvs mynning kom först under Gustav II Adolfs tid som kung. Enligt legenden ska han ha sagt: ”Här ska staden ligga” och så blev det också. Stadsprivilegierna till det nuvarande Göteborg antogs i juni 1621. Sedan dess har Göteborg växt till Sveriges näst största stad. Sjöfarten har alltid spelat en stor roll, bland annat var staden centrum för Ostindiska kompaniets verksamhet under 1700-talet. Under 1800-talet kom också industrin och mekaniska verkstäder att spela en allt större roll. I det forna stadsområdet vid Nya Lödöse grundades exempelvis Gamlestadens Fabrikers AB som fick en avknoppning i form av SKF, som i sin tur fick en avknoppning i form av Volvo.
Dåtid och framtid
Nära 300 år efter att Göteborg grundades satt Axel Carlander och funderade på att det just var nära 300 år sedan staden grundades. Han var inte bara biträdande direktör vid Gamlestadens Fabriker och medgrundare till SKL utan även ordförande i stadens fullmäktige. Han skickade in en motion till fullmäktige, som genast tillsatte en beredning. Den kom fram till att det bästa sättet att fira jubileet var en stor minnesutställning över Göteborgs ärofulla förflutna. En viktig ambition var att det också skulle baseras på en vetenskaplig grund. Fastän första världskriget ännu pågick började man ett omfattande insamlingsarbete i och runt Göteborg.
Trots kritik från bland andra arbetarrörelsen rönte projektet stort intresse. Också flera företag engagerade sig och investerade pengar i utställningen. Men företagen ville inte att fokuset endast skulle ligga på historien. Därför utökades utställningen till att också innehålla en exportutställning och en utställning för samtida konstindustri. Mest krut lades dock trots allt på minnesutställningen.
En central person i utställningsarbetet var utöver redan nämnda Axel Carlander kulturhistorikern Sigurd Erixon. Han kom så småningom att få ansvar över avdelningarna för allmoge samt hantverks- och industrihistoria. För insamlingsarbetet med det sistnämnda anlitade han bland annat Torsten Althin, som var militär och aldrig tidigare arbetat med kulturhistoria. Just arbetet med den industrihistoriska utställningen blev banbrytande. Kulturhistoriker hade vid denna tid ägnat hantverks- och industrinhistoria mycket lite uppmärksamhet eftersom den var för ung för att betraktas som historia av många. Därför hade det inte gjorts någon större industrihistorisk utställning tidigare i Sverige. Denna utställning kan också ses som en förelöpare till Tekniska museet, som dock anlades i Stockholm, men med Torsten Althin som förste intendent.
Ett praktfullt firande
I och med de ständigt ökade ambitionerna, samt världskriget som pågick ända till slutet av 1918, gick det dock inte att hålla tidsplanen. När utställningen öppnade hade det redan hunnit bli 1923, alltså blev det snarare ett 302-årsjubileum.
Hur som helst var det något utöver det vanliga som mötte besökarna till utställningen när den invigdes av Gustaf V den 8 maj 1923. Många av de mest välkända och välbesökta platserna i Göteborg byggdes till utställningen. Götaplatsen, Göteborgs konstmuseum och konsthall, Svenska mässan och Liseberg byggdes som en del av utställningsområdet. Utanför området blev bland annat Botaniska trädgården, Göteborgs Naturhistoriska Museum, idrottsanläggningen Slottskogsvallen och Torslanda flygfält färdiga lagom till jubileet. Dessutom gavs det ut ett stort kartverk med både samtida och historiska kartor, och flera påkostade böcker bland annat om Göteborg och dess föregångares historia.
Minnesutställningen, som var den största delen, låg bakom Konstmuseet på Götplatsen, i området där Göteborgs universitets Humanisten i dag ligger. Ingången kröntes av två stora minareter, Kronan och Lejonet. I byggnaderna runt Stora gården, som avslutades med den stora Minneshallen, fanns de historiska utställningarna. En viadukt tog besökarna ner mot exportutställningen och Liseberg.
Gruvgångar och hammare
Sigurd Erixon såg goda möjligheter i de kulturhistoriska utställningarna som skulle ställas iordning. Med de stora resurserna kunde man här prova och utveckla både forskningsmetoder och utställningsteknik i stor skala. Han utnyttjade också detta på flera sätt och skapade delvis något helt nytt. Utställningarna utgjordes av flera avdelningar, mer eller mindre i kronologisk ordning. Man började i forntiden, samt Gamla och Nya Lödöse, som hade grävts ut några år tidigare av konsthistorikern Sixten Strömbom. Därefter följde bland annat en utställning som fokuserade på kyrklig konst. Huvudrummet var byggt som en kyrkosal och det fanns också en rekonstruerad kyrkointeriör i full skala, liksom en kyrkogård anlagd utomhus.
Den avdelning som både var störst och rönte mest uppmärksamhet var dock den industrihistoriska. Besöket började med en skakig hissfärd till ett gruvschakt långt ner under marken. I själva verket var det en illusion och färden tog en bara ner i källaren. Här fanns en 200 meter lång gruvgång uppbyggd med timmer och malm. I gången hade man placerat autentiska verktyg och föremål som tagits från verksamma gruvor. I utställningen fanns också en smälthammare, som vägde 7 ton tillsammans med en smideshärd med blåsmaskin.
Smolket i bägaren
Efter att jubileumsutställningen avslutats 15 oktober 1923 beskrevs den som en stor succé. Över 4 miljoner hade besökt utställningen, varav tiotusentals kom från utlandet. 900 företag hade ställt ut. Till och med Albert Einstein hade varit där och hållit ett föredrag. Även budgeten hade hållits. Det sa man i alla fall inledningsvis, men med tiden visade det sig att den i själva verket hade överskridits med nästan 50 %. Underskottet var på 4,4 miljoner kronor. Det gjorde stora avtryck på stadens ekonomi långt framöver och var något som skattebetalarna i förlängningen fick stå för.
Sixten Strömbom kallade hela spektaklet för ”den stora borgerliga 1800-talskulturens sista och kanske djärvaste insats i Göteborgs historia” några decennier senare. Att det i grunden var ett borgerligt, bakåtblickande projekt märks inte minst av att socialdemokraterna fått majoriteten i valet redan 1922. Men de lät ändå Axel Carlander sitta kvar på sin post över utställningen. Istället föll det på Socialdemokraternas bord att senare röja upp i de ekonomiska efterdyningarna.
Framgångarna och nyskapandet med de kulturhistoriska delarna av utställningen till trots så fick själva utställningen en något museal prägel tidigare än man kanske väntat sig. Det fanns tydliga skillnader mellan utställningen i Göteborg och det framåtblickande perspektivet som exempelvis Stockholmsutställningen år 1930 hade. I Göteborg satsade man till exempel arkitektoniskt på en monumental antik klassicism. Detta var något helt annat än den moderna funktionalismen som slog igenom just på utställningen i Stockholm några år senare.
Läs mer:
Anders Houltz artikel ”Industri blir historia: Göteborgsutställningen 1923 och industriarvets musealisering” i Dædalus
