En gubbe i sten
På en åker tillhörande Rösten gård i Grebo socken, mitt emellan Linköping och Åtvidaberg, står en oansenlig hög med stenar. Visserligen är de målade i svart, vitt och rött, men det är inte heller detta som gör dem märkvärdiga. Det som är ovanligt – ja faktiskt helt unikt – med just de här stenarna är att de härrör från en förhistorisk fruktbarhetskult. Något som ens påminner om detta stenarrangemang saknas helt i övriga norra Europa.
Även om gubben har stått där på åkern sedan forntiden nämns den i skrift först på 1870-talet. Detta trots att flera kulturhistoriskt resande besökte Östergötland på 1700-talet och beskrev fornlämningar när de skildrade bygders byggnader och historia. Till exempel besökte en Daniel Tilas socknen Grebo vid två tillfällen, men ingenstans beskrev han Röstensgubben. Inte heller Rannsakningarna efter antikviteter i slutet av 1600-talet tar upp de målade stenarna.
Den första som beskriver dem är istället Major Nordenskjöld år 1877. Han skrev om flera östgötska socknar under den här tiden vilka senare trycktes som ”Östergötlands minnesmärken” i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening. I 1922 års årgång finns uppgifter om Grebo, där han skriver att det finns en rödmålad fyrkantig sten med en tunn flisa och en rund sten ovanpå som huvud.
Sägner
Med tanke på dess speciella utseende är det inte märkligt att Röstensgubben har blivit föremål för många sägner. Redan Nordenskjöld skriver att stenen måste målas röd varje gång ”boställehusena” på Rösten gård ska målas.
En sägen som förklarar varför handlar om bonden Måns, som var en girig och rik ägare till gården på medeltiden. Då han plöjde på långfredagen sa prästen åt honom att sluta eftersom det var ett sabbatsbrott. Då han inte slutade plöja bad prästen Gud straffa Måns och ett mörkt moln tornade upp sig på himlen. En blixt öppnade en avgrund i åkern och bonden försvann med oxar och allt. Efter denna händelse var gården under en tid drabbad av olyckor, bland annat brann ladugården tre gånger. Men sedan den nya ägaren satte upp ett minnesmärke efter Måns skedde ett under – gården blev åter välbärgad och inga fler olyckor skedde. Men för att hålla gården från olycka behövde minnesmärket målas rött regelbundet.
En liknande sägen från Rösten, som också återkommer på flera håll i landet och i Finland, handlar om en fogde som skulle köra in sina ärtor på Bartolomeidagen. Detta trots att prästen menade att han istället skulle gå i kyrkan. Fogden sa till honom: ”Bärtle hur han bärtle vill, nu ska mina ärter in”. När han hade sagt det sjönk han genom marken eller, enligt en annan version, förstenad då han träffades av blixten – kvar stod Röstensgubben! Sägnerna har en anknytning till den kristna tron men även till vandringssägner. Bartolomeusdagen sågs som en märkesdag och olika minnesramsor knöts till den dagen, bland annat om att avsluta skörden och om att oväder kunde dra in denna tid.
Än i dag målas Röstensgubben varje år av personer vid gården, för att de ska slippa drabbas av olyckor.
Senare tolkningar
Röstensgubben har tolkats vara en fruktbarhetssymbol, enligt somliga en fallos, som skulle målas röd för att ge goda skördar och skydda gården från olycka. Den första som verkar ha koppla ihop Röstensgubben med en förhistorisk fruktbarhetskult var Linköpingsbiskopen Tor Andræ år 1940. 14 år senare skrev Bengt Cnattingius, museichefen i Linköping, en artikel om stenen. Han menar här också att stenen gett gården fått sitt namn, Rö(d)sten, ett namn som är känt sedan 1300-talet. Detta visar också, menar han, att traditionen att rödfärga stenen är uråldrig, kanske forntida.
Men hur gammal den egentligen är finns det delade meningar om. Den har föreslagits vara 3000 år gammal, från yngre stenåldern, från bronsåldern eller från järnåldern. Att datera stenformationer är dock i allmänhet mycket svårt och därför måste alla försök till dateringar tas med stora nypor med salt.
Röstensgubben finns bland annat beskriven i Alf Henrikssons Ända från Vendelkråka. Han skriver att dess ålder visserligen är okänd, men att den har ”otvivelaktigt att göra med nordisk fruktbarhetskult som är äldre än kristendomen.” Även i Wikipedias artikel om Rödsten står det att den troligtvis fungerat ”i den fruktbarhetskult till guden Frejs ära”. Gubben tas också upp i arkeologiska rapporter från Grebo socknen. Flera fynd från till exempel äldre järnålder har hittats i omgivningarna men det har egentligen inte gjorts någon utförlig utgrävning vi Rösten.
En förhistorisk gubbe från 1700-talet
Men det finns en ganska rimlig fråga kvar att ställa när det gäller Röstensgubben. Är det troligt att en sådan här stenhög skulle kunna bevaras, med färgtradition och allt, ända sedan forntiden? Riksantikvarieämbetets fornminnesregister Fornreg verkar vara något kluven i frågan om gubben ska betraktas som en fornlämning. Den så kallade antikvariska bedömningen av Röstensgubben (Grebo 9:1) är visserligen att det är en fornlämning. Samtidigt är den klassad som lämningstyp ”Plats med tradition”. Enligt myndighetens egna föreskrifter kan denna lämningstyp aldrig vara en fornlämning, utan ska istället klassas som ”övrig kulturhistorisk lämning”.
Språk- och ortnamnsforskaren Evert Melefors har ”lite på skämt” skrivit en uppsats om Röstensgubben och Rösten. Att se stenarna som en fruktbarhetssymbol menar Melefors blir långsökt, kanske särskilt som andra fallossymboler inte brukar sättas i samband med fruktbarhetsdyrkan. Ingen av sägnerna som omger gubben har heller handlat om fruktbarhet eller en rödmålad fallos. Han är skeptisk till att gubben verkligen skulle vara forntida och menar att det snarare handlar om en ”kvasifornlämning” som någon tillverkat, kanske soldater som bodde på gården under 1700-talet.
Ett av de främsta beläggen för att gubben verkligen är förhistorisk är att ortnamnet Rösten omtalas redan på 1300-talet. Att namnet verkligen skulle ha något med gubben att göra menar Melfors är osannolikt, dels för att den inte finns omtalad förrän 1877, dels för att namnet sannolikt har en annan förklaring. Liksom andra liknande ortnamn kan Rösten häröra från den röda granit som finns i området och de stenformationer som för tankarna till fornborgar (-sten). Det kan även komma från namnet på Röstenssjön med sitt röda vatten. Därmed finns det kanske egentligen inget som talar för att gubben är särskilt gammal alls.
Kulturarvsstölder
Men att gubben i alla fall juridiskt räknas som ett fornminne fick tre män i 20-årsåldern erfara. I september 2006 försvann Röstensgubben, men efter ett anonymt tips kunde polisen hitta den i en bokhylla i Västervik. De tre männen åtalades senare för stölden och dömdes till dagsböter för fornminnesbrott. Enligt dem själva var det bara en fyllegrej som hände när de fick syn på gubben. De visste inte att det var en fornlämning utan trodde bara att det var en vanlig trädgårdstomte som de tog med i bilens bagageutrymme. Senare under färden stoppades de i en poliskontroll, som noterade stenarna men lät dem åka vidare. Som tur var kunde gubben återbördas till sin rätta plats relativt oskadd. Endast lite färg hade skrapats av.
I februari 2017 var det dags igen. Då blev gubbens två översta stenar stulna. Den gången var delarna bara borta i någon dag. De hittades intill en väg omkring en mil från Rösten.
Läs mer:
Evert Melefors artikel Rösten i Grebo – ett sägenomspunnet gårdsnamn
