Återbruk
Stenyxor och andra fornfynd används fortfarande i stor utsträckning. De har kanske sällan någon praktisk funktion numera. Men de fulla museimagasinen och det faktum att stenåldersföremål dagligen säljs på auktionshus och på internet talar för att de har en viktig betydelse för oss i dag. Samma sak är det förstås med många fornlämningar i lanskapen runt omkring oss. Många besöker dem, läser informationsskyltar från länsstyrelsen eller hembygdsföreningen, klättrar eller kanske firar midsommar på dem.
Under de senaste decennierna har man inom den historiska forskningen börjat uppmärksamma det här fenomenet allt mer. Fornfynd och fornlämningar hör med detta synsätt inte bara till den tiden som de tillverkades. De hör också till alla de tider som de brukats i senare. Det här återbruket är också något som skett under alla tider. På gravfält från förhistorisk tid kan man ofta se hur yngre gravar placerats i förhållande till äldre. Kyrkor byggdes ofta på eller i närheten av äldre fornlämningar såsom gravfält och gravhögar. På hällristningar kan betydligt senare ristningar finnas intill de ursprungliga. Det finns också fornlämningar som medvetet förstörts, kanske ibland av symboliska skäl. Detta är bara några exempel på något som säkert varit mycket vanligt genom historien.
Stenyxor från medeltiden
Sådana återbruk kan vara intressant att ha i åtanke när man hittar fornfynd i samband med lämningar från mycket senare tider. I exempelvis Lunds stadslager från medeltiden har man hittat mer än åttio föremål från stenåldern och tidig bronsålder. Det handlar bland annat om yxor, mejslar, dolkar och skäror i flinta och bergart. Dessa har hittats under olika grävningar som skett från 1800-talet och framåt. I samband med fynden har de ofta bortförklarats som störningar i materialet. Att slumpen kanske har gjort att någon tappat föremålet just där en stad sedan skulle växa fram. Sammantaget blir det dock en så pass hög koncentration, inte minst av stenyxor i bergart, att det bör finnas en annan förklaring. Ofta saknar föremålen någon exaktare fyndbeskrivning, men de verkar ha blivit återfunna i lager som hör från olika delar av medeltiden och över hela den medeltida staden.
Även om det inte är helt vanligt så förekommer också stenyxor och andra stenföremål som har runristningar. I åtminstone en del av dessa fall är det uppenbart att föremålen är från stenåldern medan runristningarna tillkom först under under yngre järnåldern eller tidig medeltid. Alltså tusentals år senare.
Om arkeologer, när de gräver ut våra bostäder om hundratals år, hittar stenåldersföremål kommer de säkert hitta möjliga tolkningar. Kanske det var en privat fornsakssamlare? Kanske någon kommit över en stenyxa och använt som prydnad? Eller kanske ett stenyxa som hittats vid en gård sparats som en påminnelse av gårdens historiska kontinuitet? Är det även så man ska tolka fynden från järnåldern och medeltiden?
Åskviggar och Torshammare
Det finns många exempel på hur forntida människor som hittat fornfynd och fornlämningar har gett dem religiösa och gudomliga kopplingar. Det är kanske inte så konstigt. För vad skulle man tro om man hittade till exempel en helt symmetrisk, slipad sten med ett hål i, i marken?
Redan i antika texter beskrivs stenyxornas magiska krafter. En tradition, som funnits över hela världen, är att de stenyxor och andra stenföremål man hittat i själva verket har att göra med åskan. Denna föreställning har också funnits i Sverige. Troligtvis fanns den redan under medeltiden, men den är väl belag från århundradena efter. Här har man också satt stenyxor och i samband med den fornnordiska åskguden Tor och hans hammare. Därför har de kallats för åskviggar eller torsviggar. Tanken var att åskviggen kom från himlen och träffade jorden, vilket var då åskan slog ner. Åskviggen drevs långt ner i jorden men började sedan färdas upp mot ytan. På Gotland talade man om att yxan drevs ner sju alnar och kom upp till ytan igen efter sju år.
Det fanns också andra förklaringar till hur ”åskviggarna” blev till. I boken Försök på vers och prosa till herr- och bondpraktikan från 1840 går författaren Joseph Backlund i kapitlet ”Fenomener och Meteorer”, igenom olika väderfenomen. Dessa har av många tillskrivits övernaturliga förklaringar, men Backlund försöker sig på rationella förklaringar:
Åskwiggarfinnas ej annorlunda, än att blixten i sin framfart smälter något. Nb. blixtens kraft genomträger och krossar allt, som gör honom motstånd.
Skyddande makt
Eftersom man antog att stenyxorna kom från åskan ansåg man också att de skyddade mot densamma. En idé var att åskan aldrig slog ner två gånger på samma ställe. Genom att ha en åskvigg i sitt hus såg man alltså till så att inte åskan skulle slå ner där. Därmed var det inte ovanligt att man stack in fornfynd i sten i väggen eller under tröskeln på nybyggda hus. Men man kunde också förvara yxorna öppet på en hylla eller uppe på taket. Yxorna kunde också skydda mot troll, trolldom och andra onda makter. En förklaring till det är att de sattes i samband med Tors hammare, som guden använde just för att slå ner jättar och troll.
Arkeologen Oscar Montelius gav på 1860-talet flera exempel på hur det på 1700-talet och till och med ännu på hans tid fanns föreställningar om hur åskviggar skyddade mot olyckor och gav tur. En kvinna på Gotland vägrade lämna ifrån sig sin yxa till museet, eftersom hon då trodde att hon skulle drabbas av olycka. Hon lät sig övertalas först då det visat sig att yxan inte skyddade det närbelägna kyrktornet mot åskan när den slog ner där. På samma ö var det en annan kvinna som la en yxa i bryggkaret för att inte trollen skulle förstöra brygden. Det fanns också exempel på att stenyxor i fiskryssjor skulle ge bättre fångst och hur en stenyxa troddes skydda mot vådeld vid svedjebränning. Sönderstött stenyxa kunde också användas som läkemedel då gårdens djur blev sjuka.
Ändrade föreställningar
Med tiden kom också kritik mot uppfattningen att stenyxorna kom genom åskan. Den danska fornforskaren Ole Worm skrev i mitten av 1600-talet att det rådde skiftande meningar om deras ursprung. Eftersom de till stora delar liknande yxor i järn menade en del att det helt enkelt var sådana som blivit förstenade, medan andra kunde intyga att de hittat yxorna just där åskan slagit ner. I en avhandling på 1760-talet argumenterade riksantikvarien Carl Reinhold Berch stark för att stenyxorna i själva verket var gjorda av människohand. Som ett av bevisen pekade han just på några fynd av stenyxor med runinristningar. Dessa menar han måste ha blivit skrivna på jorden. Inte i himlen.
Från början fungerade stenyxor som ett praktiskt verktyg, även om många fynd tyder på att de också uppfattades som rituella föremål. Sedan förvandlades de så småningom till magiska åskviggar. Nu har de återigen blivit stenyxor, men för att titta på och studera. De finns på museer, där de ska lära människor om sin historia och sitt arv. Eller också på auktionssajter där säljare vill tjäna pengar och köparna vill ha ytterligare ett föremål till sin samling.
Vilken betydelse kommer de ha i morgon?
Läs mer:
Artikeln ”Blixtar och dunder, magiska under” av Peter Carelli i Fornvännen 91:3 (1996)
Sveriges historia: Sveriges hednatid, samt medeltid, förra skedet av Oscar Montelius (1877).
