Hwariehanda rolighet
Runt 1700 var flera år i rad ovanligt varma och torra i Uppsala. Speciellt år 1702. Under hela våren hade det inte kommit ett enda ordentligt regn och försommaren inleddes med varmt väder. Detta ledde till missväxt och kanske var det därför tur att en stor del av befolkningen inte var hemma. Samtidigt pågick nämligen Stora nordiska kriget och många soldater deltog bland annat i Karl XII:s polska fälttåg. Den svåra torkan ledde också till oro för omfattande bränder, som skulle vara svåra att bekämpa med tanke på uttorkade vattendrag och värmen.
Det varma vädret var nog i alla fall något som uppskattades på Kristi himmelsfärdsdag, som inföll den 15 maj. Då var det fest i Uppsala, och dagen uppmuntrade ”alla och hälst ungdomen/ til hwariehanda rolighet/ med utspaßerande på åkrar/ ängar och i trädgårdar/ sig at förnöja”. Många förnöjsamma spatserare var därmed nog fortfarande vakna vid tiden mellan klockan tolv och ett på natten.
Startade i en bod
Det dröjde säkert därför inte så länge innan någon förbipasserande upptäckte rök från en gård som låg mitt i staden, omgiven av träbebyggelse. Elden startade i en bod som stod mellan två tomter. En av dem tillhörde Johan Upmarck, sedermera adlad Rosenadler. Han innehade den prestigefyllda Skytteanska professuren vid universitetet. Den andra tomten tillhörde Börje Rommel, som var ekonomiansvarig vid samma arbetsplats. De två männen hade länge haft en konflikt kring var ägogränsen mellan tomterna gick, och därmed också vem boden tillhörde.
Elden spred sig snabbt till de båda männens gårdar och fick genast ett ordentligt fäste i byggnaderna. Många skyndade sig till platsen för att börja släckningsarbetet. Det torra vädret tillsammans med vårvinden hjälpte dock elden att sprida sig. Först till byggnaderna intill och sedan över vägen. När Uppsalaborna vaknade av kyrkklockorna omkring klockan ett på natten var det redan försent att förhindra eldens framfart.
Istället fick man fokusera på att rädda egendom inne i de hotade byggnaderna. Men ingen förstod vid det laget hur omfattande branden skulle bli. En del ställde sina värdesaker på Stora torget, men elden letade sig dit och antände föremålen på plats. Andra bar dem till andra sidan ån, till Uppsala slott och till domkyrkan, säkra på att elden inte skulle nå så långt. Även de blev senare under natten av med sina föremål. Det dröjde nämligen inte länge innan elden också lyckades ta sig över ån.
Den olycklige professorn
Men redan på den östra sidan ån fick professor Olof Rudbeck problem med elden. Vid Stora torget låg nämligen hans gård, med ett större trähus och ett hus i sten. Eftersom det sistnämnda var byggt av järn och sten utgick man från att det skulle klara branden ganska väl. Därför flyttade Rudbeck sina värdesaker till det huset, och lät också andra flytta dit sina värdefullaste föremål. Men det gjorde att byggnaden blev så full att dörrarna därinne inte gick att stänga. När elden väl lyckades sig leta in i huset genom dess träluckor kunde den alltså sprida sig ganska obehindrat genom byggnaden. Det enda som klarade sig var professorns bibliotek, försedd med både luckor och dörr i järn. Däremot blev böckerna svarta av sot.
Än värre för Olof Rudbeck var när elden tog tag i klockstapeln vid domkyrkan och därifrån spred sig till själva kyrkan. Omkring klockan sju på morgonen antändes kyrkan, men det dröjde någon timme till innan den stod i full brand. Man försökte rädde det som räddas kunde av inredningen, men kyrkan blev snabbt så rökfylld att det inte gick att vara därinne. Takryttaren rasade in på valvet över lilla korsgången och gjorde att elden spred sig inne i kyrkorummet. Det var i kyrkan som Rudbeck förvarade arbetet med sina stora planerade verk, Atlantica och Campus Elysii. Därtill hade han där ”alle sine så länge samblade antique saker / modeller, bygge-redskap / räckningar”. Även Rudbeckius botaniska trädgård, som sedan skulle tas över av Carl von Linné, förstördes i branden.
Olof Rudbecks storverk
Olof Rudbeck har kallats universalgeni och sysselsatte sig med bland annat anatomi, arkitektur och fornforskning. Bland hans upptäckter finns det lymfatiska systemet. Kanske han i dag är mest känd för bokverket Atlantica. I böckerna driver han tesen att den försvunna civilisationen Atlantis, som Platon beskrev, i själva verket låg i Sverige, och att alla världens civilisationer därstammade härifrån. Flera kopparstick och upplagor av detta verk, liksom den fjärde delen som ännu inte hade getts ut, förstördes i branden.
Hans ambitioner inom botanik var också stora. I sitt verk Campus Elysii, som han arbetat med sedan 1670-talet, skulle han avbilda alla världens växter i naturlig storlek. På så sätt ville han skapa en internationell standard för växternas namn, ett arbete som Carl von Linné senare skulle återuppta. Vid tiden för stadsbranden hade han, enligt egen utsago, låtit framställa fler än 7000 tryckstockar i päronträ. Alla dessa förstördes också i branden. Dock klarade sig 11 volymer med över 3500 tryckta, handkolorerade växtskisser, som var förlagor till de slutgiltiga illustrationerna, undan branden.
När en stor del av hans livsverk förintades i domkyrkan ska hans kommentar ha varit: ”Herren gav och Herren tog, välsignat vare hans namn evinnerlig”. Anledningen till att Olof Rudbeck förvarade sina arbeten i kyrkan istället för i universitets huvudbyggnad Gustavianum ska ha varit att kyrkan ansågs mer brandsäker. Bittert nog var Gustavianum faktiskt en av få centrala byggnader som faktiskt klarade sig från elden. Enligt en tradition berodde det delvis på att Olof Rudbeck själv stod uppe på dess tak och dirigerade släckningsarbetet.
Kanske det också var branden som indirekt innebar Olof Rudbecks slut. Han dog nämligen några månader efteråt. På hans gravsten står det: ”Att han är odödlig visar Atlantica, att han var dödlig denna sten”.
Uppsala lagd i aska
Framåt 3 på eftermiddagen den 16 maj, när det hade brunnit i 15 timmar, kunde Uppsalaborna börja inse vidden av förödelsen. Omkring en tredjedel av staden hade förintats. Uppsala slott och domkyrka stod kvar som utbrända ruiner, S:t Olofs kapell och hospitalkyrkan var nedbrunna, Trefaldighetskyrkans torn hade störtat ned och broarna över ån var borta. Hur många som dog är okänt.
En beskrivning av branden från 1703 beskriver dess faslighet:
Likwäl / tyckes ingen omständighet detta så wäl till eftertänkiande föra / som äfwen den / at af heetan och stormen skarpa Gråstenen / hwar med Torg och Gator lagde woro / solverades, och kunde sedan söndergnuggas emellan händerne til stofft och sand.
Efterspelet
När man började utreda brandorsakerna kom myndigheterna ganska snart att misstänka mordbrand, vilket också envisa rykten hävdade. Boden där elden startade hade inte använts på mycket lång tid och det fanns inte anledning till att någon skulle ha eld där. En 14-åring från Stockholm ska ha erkänt att det var han som startade branden. Men hans berättelse stämde inte med händesleförloppet och han avskrevs därför som galen och släpptes därför fri. När utredningen om branden presenterades några år senare var slutsatsen att brandorsaken inte gick att fastställa.
Snart började Uppsala också att återuppbyggas, men det skulle dröja. Inte minst på grund av att det pågående dyra kriget gjorde att det inte fanns några pengar. Men framåt mitten av 1700-talet började allt mer av staden att återställas.
Läs mer:
En utförlig Relation Om den Grufweliga Eldswåda och Skada, som sig tildrog med Upsala Stad den 16 Maji åhr 1702 av Johan Eenberg (1703)