…märkliga skrivtecken
I Blekinge finns det en klippa, över vilken det går en stig, och som är beströdd med märkliga skrivtecken. Stigen sträcker sig från havet i syd upp mot Värends steniga ödemark, tvärs över denna sträcker sig två linjer med ett litet stycke mellan; det plana mellanrummet mellan de två är överallt beströdda med skrifttecken, och trots att ytans höjd skiljer sig åt, och går än över höga klippor och än över dalar, finns bokstäverna som står i rad.
Kung Valdemar, Helige Knuts välsignade son, som undrade mycket över detta, skickade folk för att komma underfund med, vad skriften betydde, och de gick över klippan och undersökte noggrant hela raden med skrift och skar den i stavar, precis som den var inristad. De kunde emellertid inte tyda skriften, eftersom dels håligheterna var fyllda med jord och smuts och dels utslitna av fotsteg, till följd av stigens slitage, att tecknen gick i varandra och förvirrade läsaren. Härav kan man se, att det som är inristat i hård sten, med tiden kan utsättas av fuktighet, smuts och regnoväder.
Kungen över Danmark
Så lyder beskrivningen av en av de först omnämnda fornlämningarna i nuvarande Sverige, Runamo i Blekinge. Eftersom Blekinge på 1200-talet tillhörde Danmark är det också just i en dansk skrift som detta stycke finns med. Skriften är Saxo Grammaticus Danmarks Krønike från omkring år 1200. Lite senare i samma bok återkommer han till denna klippa. Trots att det inte gick att tyda skriften så kan han ändå berätta att det inte var någon annan än sagokungen Harald Hildetand som lät rista klippan, till minne av sin fader Röriks bedrifter.
Harald Hildetand var kung över Danmark och Norge medan hans systerson Sigurd Ring styrde över Sverige. Harald utmanade den svenska kungen vid Bråvalla, men förlorade eftersom Oden själv ingrep. Han ville tydligen ha Harald hos sig vid Vallhall. I tidigare forskning förlades slaget till 700-talet och flera orter har pekats ut som platsen för slaget. Göticisten Petter Rudebeck föreslog till exempel att det ska ha hållits på hans egna marker vid Bråvalla hed i Småland. Numera anses det högst tvivelaktigt om det överhuvud taget har stått något sådant slag.
Runamohallen
Den plats som Saxo Grammaticus syftar på är den så kallade Runamo, som ligger omkring 4 kilometer öster om Bräkne-Hoby (RAÄ Bräkne-Hoby 191:1). Vägen som han beskriver finns kvar intill som en liten skogsväg och utgjorde fram till 1650-talet en av huvudvägarna genom Blekinge. I dag kallas den Margaretastigen och den utgör också en del av Blekingeleden. Sedan Saxo nämnde denna runristning har det varit många antikvarier och fornforskare som har varit intresserade. Speciellt under 1600-talet, då också danska och svenska staten började intressera sig för respektive lands förhistoria. Viktigt i denna strävan var att de olika fornlämningarna som syntes i landskapen inventerades och avbildades. Runstenar låg de tidiga fornforskarna speciellt varmt om hjärtat. Därför var det också givet att Runamo fångade deras intressen.
Danska myndigheter genomförde en stor inventering över landets fornlämningar på 1620-talet. I Hoby socken i Blekinge, som vid tiden var danskt, fick prästen Jörgen Jörgenssen ansvaret att rapportera in fornlämningar. Han beskriver en stor hall, Runamo, där det finns utslitna bokstäver. Inte långt senare tilldrar sig Runamo fornforskaren Ola Worms intresse. Han var inte bara en pionjär inom fornforskning. Utöver att visa att enhörningshorn i själva verket kom från narvalen lyckades han också bevisa att lämlar inte spontant uppstod ur tomma intet utan faktiskt var en gnagare som fortplantade sig på ett för däggdjur vanligt sätt. Till Blekinge skickade han medhjälparen Jonas Skonvig som kunde rapportera att skriften i stort sett var oläslig. Ett ord lyckades han dock tyda: Lund.
Svenskt intresse
1658, då Blekinge blev svenskt, kom svenska myndigheter och fornforskare att intressera sig allt mer för de blekingska fornlämningarna. Under den stora svenska inventeringen av fornlämningar, Rannsakningar efter antikviteter, under slutet av århundradet, rapporterades också Runamo in. Även denna gång var det prästen i Hoby som var ansvarig för fornlämningarna i socknen. Och även denna gång omtalades platsen som en hall samt att det fanns oläsliga bokstäver där. I mitten av 1700-talet nådde fornforskaren Eric Julius Biörner platsen. Han kunde utöver Lund också tyda Harald.
En annan fornforskare, Nils Henrik Sjöborg, som flera gånger besökte platsen frågade sig om runorna verkligen blivit tydligare på de 500 år som hade gått sedan kung Valdemars folk misslyckades med att tolka dem. Han svarade med ett tydligt nej. Trots omfattande försökt lyckades han själv varken hitta något Lund eller någon Harald inskrivet där. Själv beskrev han Runamo som ”Nordens största, äldsta och märkvärdigaste figur”, en ormliknande figur, 36 alnar lång och med runor och runliknande springor i berget.
Kväde av Starkad
Vid den här tiden hade redan en del röster höjts om att det i själva verket inte fanns några runur på berget, endast sprickor. För att en gång för alla få något svar på gåtan om Runamo skickade Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab år 1833 en kommitté till Blekinge. Den leddes av den isländska runologen Finn Magnusen och med fanns också geologen J.G. Forchammer. Den sistnämnde kunde konstatera att det fanns flera sprickor i berget, men han var samtidigt övertygad om att det även fanns runristningar. Finn Magnusen ägnade sedan stor möda åt att försöka tolka dessa. Till slut kom han fram till att runorna skulle läsas baklänges. Han lyckades därmed tyda dem som allittererande verser, och menade att de kunde komma från ett kväde som sagohjälten Starkad ska ha diktat om Bråvallaslaget:
Hiiltekinn rikí nam
Garðr inn hjó
Úli eið gaf
Vígi Oðin rúnar
Hríngr fái
Fall á mold
Álf(ar?) ástagoð
Ola (fiái?)
Óðin ok Fr(ei)
Ok Ásakun
Fari (fari)
Fjandum varum
Unni Haraldi
œrin sigr.
Upptäckten spreds snabbt och möttes med stort intresse. Uppfattningen fick dock inte stå oemotsagd speciellt länge.
Naturliga sprickor
En av dem som kom att ifrågasätta Magnusens tolkning var den svenske kemisten Jöns Jacob Berzelius. Efter att han hört om upptäckten tog han första bästa tillfälle att själv besöka platsen. I Kungliga Vitterhets, Historie Och Antikvitets Akademiens Handlingar skrev han ödmjukt i en artikel 1838 att han ”anhåller att få meddela K. Academien några ideer derom, som ställets närmare betraktande hos mig väckt, hvilka, om de också ingen ting afgörande innebära, dock alltid kunna förtjena uppmärksamhet, såsom en af de flera gissningar man kan göra sig om denna inscriptions uppkomst.” Sedan presenterar han flera skäl till varför han kommit till slutsatsen att alla runor i själva verket bara är naturliga sprickor. Dessa skäl var både geologiska och logiska, så som det märkliga med att en runristare skulle ha använt en ristningsyta som var hård och svår att bearbeta och dessutom full med sprickor som gjorde arbetet än svårare.
Detta blev början på en akademisk debatt där Finn Magnusen vidhöll att det var runor. Vad visste en kemist om runor? Motståndet kom dock från fler håll. Den svenska arkeologen Sven Nilsson nådde samma slutsats som Berzelius och det gjorde även den danska arkeologen Jens Jacob Worsaae. Genom att jämföra Runamo med andra liknande platser och göra gipsavgjutningar av de påstådda runorna kom han fram till att det verkligen var naturliga sprickor. Trots att Magnusen även efter det vidhöll sin tolkning blev så småningom de allra flesta klara över att hällen i själva verket var naturlig, med runlika sprickor som hela tiden funnits på berget.
Läs mer:
Jöns Jacob Berzelius artikel ”Om Runamo och dess inskrift” i Kungliga Vitterhets, Historie Och Antikvitets Akademiens Handlingar 14 (1838)
